Anna Om Barn!
Redan tidigt i graviditeten med Knut så kände jag en enorm ångest över att jag visste att jag skulle behöva gå igenom det där igen.
Jag hatade att vara gravid.
Hatade hur kroppen kändes, hur brösten bara växte och växte, hur jag inte orkade eller kunde röra mig utan att det kändes som jag gick av på mitten (hade bedrövlig foglossningen från vecka 21) hur illa jag mådde och hur jag bara försökte tänka på att det var ett övergående stadie och att jag snart skulle bli mig själv igen.
När Knut var på utsidan minns jag att jag stod naken framför spegeln och tänkte att herregud ska det här vara mitt nya jag nu?!
Jag såg inte alls ut som jag kände mig inuti.
Jag bestod till 99 % av bröst och fullkomligt hatade det. Ingenting passade. Jag passade inte in i mig själv.
Jag var heller inge vidare på att vara hemma. Jag har aldrig varit en mamma som gillat att umgås direkt, vill helst gå mina promenader ensam och hade svårt att se mig själv som mamma på det sättet andra såg på en.
Jag ser mig själv som en bra mamma, men kanske inte som en ”typisk mamma”.
Jag älskar att vara Knuts mamma men har liksom aldrig haft som livsmål att bli mamma.
Jag ville ha barn, det har jag alltid velat. Men jag känner mg som så ofantligt mycket mer än bara Knuts mamma.
Skulle till exempel aldrig säga: Vad vore jag utan Knut?
Jag var en massa saker utan Knut och slutar inte vara det bara för han finns, jag började heller inte existera först när han föddes.
Jag fanns i allra högsta grad redan innan.
Den här osynliga pressen på att ha två barn har liksom legat som en ok på mina axlar, för jag är inte säker på att jag vill.
Jag tycker Knut är fantastisk på alla sätta och vis, så himla rolig och gullig och snäll och jag älskar att va med honom. Men han är ÄNNU bättre nu än när han var alldeles miniliten. Det blir bara bättre och bättre och jag är inte säker på att jag vill börja om.
Det känns tabu att säga så. Att man kanske bara vill ha ett barn.
Som att man är otacksam på något sätt.
Men han blev ju så bra, jag är så himla nöjd med honom och nu börjar jag äntligen känna mig som mig själv igen.
Efter att ha fått tillbaka mig själv både psykiskt och fysiskt (och efter att ha opererat bort brösten) så känner jag mig tillfreds igen.
Det är inte alls säkert att det här är ett beslut jag står fast vid. Vips kanske längtan efter en liten kommer, det tror jag nästan säkert att den gör.
Men just nu vilar jag lite i tanken att jag inte måste ha fler barn om jag inte vill.
Det är en skön känsla.
Att jag bestämmer själv.
Anna & Emil Renoverar!
För sisådär en månad sen hittade Emil och jag ett så himla fint skrivbord i teak på Erikshjälpen.
Stod och tvekade en stund eftersom vi inte hade någonstans att ha det, men sen slog vi till då det var alldeles för fint att lämna kvar.
I bilen på väg hem kom vi på att vi kunde ställa det i källaren och sen vips råkade vi dra igång en hel källarrenovering (såhär är vi alltid, något litet blir till ett superprojekt)
Sååå, nu har vi dragit bort platsmattan i trappan, fått bort allt lim med värmepistol, gnuggat med limborttagning så jag var alldeles yr i huvudet i flera dagar efteråt (det var så starkt så fingrarna på gummihandskarna lossnade) vi har slipat med x antal olika slipmaskiner och sen grundmålat trappan ljusgrå (grå var tydligen en bra grund för gul)
Jag åkte till färgaffäre och valde ut den ultimata gula, det är inte det lättaste vill jag lova. Men jag ville ha den lite mer retrogula, som är i brio´s träleksaker ni vet.
Jag hittade den, blandade till tre liter och gick hem och målade första varvet.
Tyckte färgen var väldigt ljus och frågade affären som sa att den skulle mörkna när den torkade.
Det gjorde den inte.
Åkte tillbaka med färgen och de insåg att de blandat den fel, med vit grund istället för gul Därav den ljusa färgen (som förvisso täckte mycket bättre än klargul)
Så, hem igen måla ett varv med den rätta gula, som täcker absolut sämst. Som att måla med gult vatten typ.
Sen kom Emil på att han ville spackla igen spikhålen i trappan…..suck.
Så gul trappa med gråa spackelfläckar plus färg som täcker svindåligt = fläckigt resultat.
Åkte tillbaka till färgaffären, frågade snällt om de hade kvar den felblandade gula nyansen som de ändå skulle slänga. Det hade de och efter att ha sett olycklig ut en stund så fick jag med mig den hem.
Måla två varv med ljusgul.
Sen två varv med den rätta gula nyansen och NU, arton strykningar senare, är trappan klar!
Gul är den, och betydligt tjockare än innan.
Nu kan jag aldrig flytta för det där projektet gör jag fan aldrig om!
Mer vi har gjort är att måla alla väggar vita som tidigare var mörkgröna.
Jisses vilket lyft!
Vi har även målat alla dörrar i källaren vita (fem stycken, även de mörkgröna)
På tisdag ska vi tapetsera väggen där nere i den här perfekt tapeten från Svenskt Tenn.
Jag tog den här bilden i deras butik när jag var i Stockholm härom veckan.
Väggen som ska tapetseras har Emil byggt ovanpå den gamla betongväggen (med luftspalt bakom) så att det ska bli lite mer rumskänsla.
Han har även dragit om all el så det gamla fula proppskåpet numera bara är en vit platt lucka och i taket har han byggt någon ledningsspottlightshistoria som blev väldigt fin.
Jag ÄLSKAR att jag har en sådan händig man, vet inte om jag hade klarat av att leva med någon med tummen mitt i handen.
Vi är det ultimata renoveringsteamet han och jag.
Eftersom det var ett skrivbord som startade hela projektet behövdes det en ny fin skrivbordsstol såklart.
Hittade den här röda retrovarianten på Erikshjälpen för 60 kronor och sen frågade jag snällt min vän som jobbar med att klä om möbler bland annat om han hade några stuvbitar med finaste elefanttyget av Estrid Eriksson. Tur för mig så hade han det och med lite pillrande och några varv med symaskinen och häftpistolen blev resultatet såhär:
Nästa vecka kommer heltäckningsmattan och sen ska vi köpa en bäddsoffa vi sett ut på Ikea och sen, tadaaa, färdigt!
Då lovar jag bättre bilder än de här ledsna mobilvarianterna.
Annas Tio Hudord!
- Jag kan inte gå en dag utan läppstift. Känner mig som en zombie om jag inte har rosa mun.
- Jag har inga som helst rutiner när det kommer till att tvätta ansiktet. Tvättar det när jag duschar, annars skiter jag i det. Dvs jag sover med smink på (jag vet, jag veeeeeeeet ofräsht men that´s me)
- Jag har väldigt bra hy i ansiktet och har nästan aldrig några finnar, men när jag var ung hade jag ångest över att visa mig i bikini ifall någon skulle se mina finnar jag hade på ryggen.
- Jag köpte svindyrt trestegsrengöringskit en gång, bara för att jag borde. Fick en allergisk reaktion och svällde upp som en ballong i ansiktet, fick åka till akuten och äta 12 stycken kortisontabletter på rad för att jag skulle kunna andas igen. Sen dess är jag hellre skitig.
- Jag har bara superdyra lyxprodukter i min sminkhylla tack vare att min faster har en sminkbutik och ger mig provsmink när jag är deppig.
- Jag är bra på att sminka mig med ögonskugga och önskar lite i smyg att 80-tals sminkningen ska komma tillbaka så man får gå loss ordentligt. Nu låter jag bli fast jag egentligen vill.
Det är samma princip att sminka sig som att teckna, tror det är därför jag har lite koll på det där med skuggningar. - Jag har långa, mörka ögonfransar och väldigt mörkbruna ögon vilket gör att jag kan se superarg ut, eller intensiv eller vad man nu vill. Själv skulle jag aldrig vara ihop med någon med bruna ögon då jag tycker det blir så mycket liksom. Har svårt att se brunögda människor i ögonen (jag vet, knäppt men så är det)
- Jag har ett ärr mellan ögonen från när jag hade vattkoppor när jag var liten. Min mamma och min bästa kompis har likadant.
- Jag har aldrig varit på en spabehandling i hela mitt liv, trots att jag fått det i present en gång.
- Jag har blivit proffssminkad vid flera tillfällen, men aldrig varit helt nöjd
(fotograf: Jessica Silversaga)
Anna och Beställningarna!
Trodde inte detta skulle hända men just nu måste jag stänga alla beställningar som ska vara klara till jul (såklart inte ni som redan beställt, ni ligger på min to-do-list)
Jag hinner helt enkelt inte med mer!
Kanske kan jag släppa på det här stoppet lite närmare när jag hunnit jobba av litegrann men i nuläget så måste det vara såhär.
Tar fortfarande emot beställningar från er som inte har någon deadline eller från företag som behöver bilder.
Nu måste jag jobba vidare, kul att så många av er vill ha bilder, det här är ju sannerligen ett lyxigt problem!
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
