Dagens Höstiga Outfit!
Ett säkert hösttecken är att jag köper senapsgula strumpbyxor. Händer varje år.
Men inte i år för nu tänkte jag att jag antagligen hade kvar några sedan tidigare år, men för att kompensera köpte jag en halsduk i samma färg (och en klänning med för den delen)
Hösten är min bästa klädtid. Älskar halsdukar, tjocka strumpbyxor och rejäla skor. Speciellt till klänning.
Jag måste också göra något åt mitt extremt ledsna hår. Jag funderar på lugg. Det piggar ju upp vem som helst.
* Klänning, H&M
* Strumpbyxor, Åhlens
* Tubhalsduk, H&M
* Kängor, Kavat
Anna om Livet!
Tack för all fin respons i förra inlägget. Ni är ju för bra!
Det är något visst med att teckna människor som inte lever längre. Behöver inte ens vara mina egna så att säga. Det liksom medför en viss respekt att sitta och granska någons små skrattrynkor, ögonblänk och hårfjun.
Fint tycker jag.
Jag har tecknat några minnesporträtt genom åren. Det är ett av de finaste jobben jag får. För det känns så viktigt.
Här är några favoriter (de två nedersta är minnesporträtt för djuren, inte människorna):
Pappan & Knuten!
På hösten 2012 var jag gravid och min pappa hade fått ont i magen.
Han var på sjukhuset för kontroller och vi hälsade på med bullar och han blev så rörd att han grät fast det visade han inte förstås.
När vi skulle gå klappade han på min lilla putande mage och sa – Var rädd om den.
En vecka senare fick jag missfall och pappas prover visade på cancer i bukspottskörteln.
Han dog en månad senare.
Jag sörjde för en förlorad pappa och en borttappad bebis. I månader sörjde jag över det. Och ibland gör jag det fortfarande.
Veckan efter midsommar 2013 var jag gravid igen.
Med Knut, fast det visste jag ju inte då.
När Knut kom föddes en annan sorts sorg. Den över att pappa aldrig skulle få se honom, att jag aldrig skulle få ha bilder på dem ihop, att han aldrig skulle få hänga upp gungan i trädet eller ge honom pepparkakor i smyg,
Sen slog det mig, att jag kan faktiskt visst få dem på samma bild. Jag kan teckna den!
Jag har väntat på rätt bild, på rätt tid och på rätt känsla och nu kom den.
Det här blev resultatet.
När pappa blev sjuk spelade Strövtåg i hembygden som mest. Passande eftersom jag är uppväxt just där, i Alsterdalen som de sjunger om.
Så jag döpte bilden till en mening ur den låten: min eviga vaggsång
Knut och morfar.
Dagens Porträtt!
….är egentligen förra veckans porträtt men strunt samma.
Har fått dille på det här med att teckna mönster. Som terapi. Lite som att färglägga de där målarböckerna för vuxna.
Klädde på Ola Salo en jacka i tyg från Svenskt tenn. Men sen blev det inte så likt Ola Salo, fast det är ju heller inte så viktigt för bilden kan jag tycka.
Idag är det måndag, min bästa dag på veckan (jag vet, lite weird men man känner sig så på G på måndagar)
Jag bestämde mig för att va ledig med Knut på måndagar, men har nu ändrat så det är fredagar som är lediga istället. Dumt att vara hemma på sin bästa jobbdag såklart.
Idag ska jag:
– Teckna superrolig beställning som kom in härom dagen, med superhjältetema!
– Börja på en annan beställning som också känns väldigt rolig.
– Dricka kaffe, säkerligen flera gånger.
– Teckna nått bara för att det är roligt. Får rota igenom min inspirationsmapp.
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
