Nu är det en vecka kvar av min semester. En vecka kvar innan Knut ska börja på förskolan. nu börjar jag längta efter vardag och rutiner.

Det är likadant varje år, någonting händer i luften i augusti som gör att man blir sugen på stickade tröjor, jeans och att inge sig med stearinljus och pennor.

Den här hösten blir ny för oss eftersom Knut kommer va på förskolan och jag återgår till att jobba heltid (utom måndagar som jagavsatt som min pussa-ihjäl-Knut-dagen). Det ska bli spännande att se hur vår vardag kommer bli. Föräldraledigheten är ju inte riktigt vardag på riktigt och jag uppskattar när saker och ting är som det ska vara. Inte på låtsas.

Jag tror och hoppas att Knut kommer trivas och jag ser fram emot att få jobba ostört och länge. Det här med semester när man har sitt drömjobb är en svår balansgång för efter bara några dagar så längtar man tillbaka till ateljén och skrivbordet igen.

Så hej hösten, du ska bli spännande minst sagt.

Idag är det en av mina bästa vänners bröllopsfest.
Jag borde hålla tal men är ingen talare då jag isåfall skulle varit så nervös att jag varken kunnat stå eller sitta och antagligen hade druckit för mycket champagne för att ens palla med.
Så.
Jag skriver istället.

När jag var liten spelade jag basket. I mitt lag gick Erika. Hon var från en annan skola, en skola där de gick på discon och jag var så himla avundsjuk och såg upp så till henne. Hon som var så mycket coolare än jag. Irre, som hon kallades. Åh vad jag ville vara som Irre!
Jag slutade spela basket efter några år men på gymnasiet hamnade vi i samma klass på estetiska bildlinjen.
Vi gillade inte varann. Satt långt ifrån och blängde surt. Men sen började vi teckna och insåg att vi hade väldigt liknande stil och smak. Motvilligt förstås.
Sen skulle vi göra ett grupparbete. Jag hatar grupparbeten men jag och Erika såg på varann och visste att om vi bara gör det ihop, så kommer vi inte behöva kompromissa med vår stil och smak. Så vi valde varann.
Efter det valde vi varann för jämnan.
Hon var lång och jag var kort, hon var blond och jag var svarthårig.
Vi hade utpräglad stil och la förmögenheter på knalliga ögonskuggor och plastörhängen, allt för att likna big brother-Kitty så mycket vi bara kunde.

Gymnasiet tog slut men vi fanns kvar. Du har varit min klippa och även om vi inte längre bor i samma stad så vet jag att du alltid finns där.
När det behövs som mest så är det du som står där. Alltid.
När pappa blev sjuk blev du livsnödvändig. Du förklarade sjukhustermer och hjälpte till stöttade och lyssnade. Var saklig när jag flummade iväg och hjälpte mig förstå vad som hände.
Jag vet att var jag än är, eller vad som än händer, så finns du där. Precis bakom och hejar på.
Precis som jag alltid hejar på dig.
Du är den tuffaste och envisaste människa jag känner. Som aldrig ger upp eller viker ner dig. Som orkar bära och mer än gärna gör det.
Som vänder mig upp och ner när det är det som behövs.

Det har gått tjugo år sedan jag var med i det där basketlaget.
Jag ser fortfarande upp till dig, om möjligt ännu mer nu än då.
För att du förstår hur jag menar när jag är invecklad, som inte dömer när jag berättar om konstiga ideér, träskmarker eller känslor. För att du alltid förstår.
Du är bäst.

Alltid.