Jag skrev ju om förskolan härom dagen. Att vi fått en plats på en kristen förskola och bestämt tackat nej eftersom vi helt enkelt inte är särskilt religiösa av oss.
Istället blev vi erbjuden en plats på en annan förskola och i fredags var vi där och tittade.
Min hjärna skrek nej, min kropp skrek nej, varenda del av mig skrek NEJ när jag kom in där.
Jag har en bild av förskolor, dels från när jag var liten och gick på en som jag älskade så himla mycket (speciellt rit-rummet) och sen den min mamma jobbade på när jag var liten, med motessoriinriktning och kuddrum!

Det här var långt ifrån kuddrum och pyssel och jag blev så himla besviken Bilden i mitt huvud på hur jag föreställt mig Knuts förskoletid raserades på en minut och när vi gick ut därifrån höll jag på att börja gråta för att det bara kändes fel.
Det är milslång kö till alla förskolor i Värnamo så jag hade dessutom inget annat alternativ att välja. Sätta honom här eller på den kristna.

Jag ringde och bokade ett möte på den kristna, ville åtminstone se vad det rörde sig om.
Vi kom dit och möttes av siúpergullig personal, massa färgglada lådor med barnens namn och teckningar överallt.
De hade pärmar för varje barn fulla med teckningar, fotavtryck och roliga saker de gjort.
De hade kuddar att bygga kojor med, lekaffär, briojärnväg och ”byggrum”. Dessutom egen gymnastiksal!
En gång i veckan går de ut i skogen och letar efter igelkottar och jag är en jubelidiot som tackade nej utan att ens kolla först!

Här kom mina egna förutfattade meningar ikapp mig, hur dum jag är som bara dömer ut något innan jag ens sett det.
Visst, de ber bordsbön och berättar om varför vi firar jul, men vad gör det när de har världens största bokhylla fullproppad med böcker och låter barnen rita teckningar på annat än utskrivna målarbokssidor.

Så nu ska jag be en stilla bön om att vår plats här finns kvar och att Knut kan få börja här efter sommaren, trots hans jubelidiot till morsa.

Tack för all fin respons på inlägget om vikt och träning!
Nu till ett annat ämne som just nu känns mist sagt aktuellt i mitt liv, nämligen det här med förskoleplats.
Vi ställde Knut i kö i augusti förra året, exakt ett år innan det var planerat att han skulle börja på förskola.
Jag var inte särskilt insatt och ville helst ha ett i närheten, där det kändes trevligt liksom. Men både jag och Emil hade ett krav och det var att det inte skulle vara en förskola med kristen inriktning. Vi bor trots allt mitt i bibelbältet och det finns en hel massa förskolor med just den inriktningen här och för min del, som kommer från Karlstad där man typ aldrig ens hör om någon som går i kyrkan, så kändes det väldigt avlägset.
Vi vill att det ska vara så likt hemma som möjligt och det här med bordsbön känns inte särskilt aktuellt hemma hos oss.

Så, nu har vi fått en plats. Ingen av de tre alternativen vi önskade utan på en förskola som inte bara har kristen inriktning, utan faktiskt ligger i en kyrka!
Tack men nej tack.
Jag sa till damen som ringde att vi valt förskolor efter just det kriteriet och hon sa att det finns ingen annan plats än den.
Bullshit. Efter så lång tid i kö kan det omöjligt inte finnas en enda annan plats!
Jag ringde Emil som fick fullkomlig spader och ringde och skrek till den stackars kommunmänniskan men simsalabim så fick vi plats på en förskola på vägen mellan hemma och mitt kontor. En helt neutral förskola, utan bordsbön och bibelsånger.

Det är ju sjukt att man ska behöva skrika och gorma innan det händer något!
Man kanske skulle starta en egen förskola?
Den skulle ha konstnärlig inriktning, det skulle finnas oändligt med fingerfärg, stafflier och flirtkulor!
Den förskolan hade jag mer än gärna gått på och ännu hellre haft Knut på!