Annas Tankar!
Underbara Clara skrev ett så himla bra inlägg om det här med att man som bloggare alltid vara beredd på alla andras känslor och reaktioner. Hon la ut en bild på instagram för ett tag sedan, med en nedåtgående viktkurva.
Det blev ramaskri.
Såhär är det alltid och det gör att jag inte törs skriva om vissa saker, för jag orkar helt enkelt inte med alla reaktionerna som kommer med det.
Jag har till exempel gått ner nästan tio kilo i vikt. Det är för mig en jättestor grej och ett mål jag satte upp för mig själv och sen genomförde.
Jag ville blir av med mina gravidkilon och komma tillbaka till min gamla kropp igen.
Jag tränade och följde ett kostschema.
Inget av det skrev jag om på bloggen.
För jag visste att det skulle bli ett jävla liv.
För man får inte vilja gå ner, då är man ytlig och har fallit i någon form av fack. Man har fallit för en klassisk kvinnofälla och yadayadayada.
Jag känner mig grymt peppad på att jag satte ett långsiktigt mål, att på ett år skulle jag gå ner till min vikt jag hade innan jag blev gravid.
Jag klarade det och det tycker jag är stort i sig och en jäkla härlig känsla, oavsett om det rör sig om vikt eller något annat.
Förra sommaren la jag upp en bild på mig själv i bikini, med gravidkilon och bristningar och den hyllades för att jag vågade och jag fick massvis med kommentarer och pepp.
Hade jag däremot lagt upp en bild på mig sälv i bikini nu, så tror jag inte att reaktionerna hade varit lika peppande.
Hade jag velat gå upp i vikt hade tonen varit annorlunda än om jag vill gå ner.
Men kropp som kropp? Upp eller ner borde inte spela någon roll.
Bilder på större kvinnor, gärna avklädda sådana, hyllas medans bilder på avklädda smala tjejer anmäls för olämpligt innehåll.
Som sagt, kropp som kropp?
När jag skrev om att jag tyckte att man skulle dela på föräldraledigheten fick jag arga mail om att alla faktiskt inte kan dela och att jag ska ge fan i att ge dom dåligt samvete.
När jag skrev att jag var gravid var et någon som blev stött över det att jag numera inte längre var med på ”de som hade svårt att bli gravidas sida”.
Sen de här med triggervarningar som en del tycker man bör skriva ut.
Då hade man ju fått ha det innan varje ord eller bild man la upp, för alltid triggar det väl någon.
Jag kan till exempel bli ledsen när jag ser bilder på folk med sina pappor, bara för att jag vet att min inte finns längre
Aldrig i livet att jag skulle kräva att de skrev triggervarning innan de la upp en bild på sin pappa.
För den sorgen är min och inget någon annan ska behöva ta ansvar för.
Låt folk ha pappor och mammor, låt folk gå upp och ner i vikt, vara stora eller små, lediga eller inte bäst de vill.
Jag skkriver bloggen utifrån mitt perspektiv. Det är ju väldigt svårt att skriva den från någon annans.
Anna Om Föräldraledighet!
Föräldraledighet är en het potatis minst sagt. När jag skrivit om det tidigare har jag fått arga mail där folk tycker jag lägger mig i deras liv när jag säger att jag tycker man ska dela lika på ledigheten.
Så nu ska jag inte skriva mer om det. Nog om det, som vi brukar säga.
Men, jag får ju både ha och äta kakan så att säga eftersom jag både är hemma och jobbar varje vecka.
Det bästa med att vara hemma med Knut är:
-Den där kärleksvågen som sköljer över en när man ser honom i sandlådan med sin spade eller när han går in i sitt tält och sätter på Astrid Lindgren musiken.
– Äta mat ihop. Min bästa stund r när Knut äter. Han är så jädra gullig när han sitter där bredvid och tuggar på sin macka och skrattar så det flyger smulor över hela bordet.
– Sova middag. Jag kör fortfarande på devisen ”jag sover när han sover”. Så jädra gött att få sova två timmar mitt på dagen.
– När han lär sig något nytt. Som härom dagen när han lärde sig att stapla alla klossar på varann och man ser hur himla nöjd han är när det funkar.
– När han vaknar på morgonen och man hör hur han ligger i sitt rum och pratar för sig själv och när man tar upp honom är han alldeles rufsig och varm.
– Hänga med de andra mammorna. (detta trodde jag aldrig att jag skulle uppskatta så mycket som jag gör)
Det bästa med att vara på jobbet:
– Jag kan dricka kaffe utan att oroa mig för att någon ska välta ut det.
– Jag kan få ha det alldeles knäpptyst runt mig om jag vill.
– Jag kan stryka saker på min to-do-lista vilket gör att jag kan sova bättre på kvällarna.
– Kunna släppa allt med Knut helt och hållet och bara vara Anna. Jag vet ju att han är i väldigt trygga händer hos Emil.
– Lunch. Att äta lunch ihop med någon utan att slänga i sig maten är svårslaget.
– Få klä på sig. Det får jag visserligen när jag är hemma också, men det känns lite mer på riktigt när man går till jobbet.
Älskade Ord!
Dagens!
Idag är det röd dag. Sånt har jag inte tid med så jag jobbar ändå medan alla andra är ute i det fina vädret.
Men jag gillar att vara på kontoret när det är tyst och lugnt (som tur är så är jag inte helt ensam, för då blir det lite väl öde och läskigt)
Nu har det gått fyra veckor sedan jag opererade mig och således kan jag numera sova hur jag vill och får även använda vilken bh jag vill, hallelujamoment!
Såhär ser jag ut idag:
* Randig klänning, Erikshjälpen
* Blåa strumpbyxor, MQ
* Retro adidasskor, loppis i Varberg (mina absolut skönaste skor)
* Sjal i håret, loppis
* Väska, Littlephant
Funderade lite när jag gick till jobbet, om jag var en sådan som Trinny och Susannah skulle stanna om de såg mig på stan. En sådan som de skulle tänka: hjälp henne måste vi rädda!
Sen tänkte jag på vad de isåfall skulle sätta på mig för kläder istället.
Det här skulle jag inte trivas i:
– Pikétröja, eller ännu värre pikéklänning!
– Trekvartsbyxor.
– Tunika. Jag försöker då och då men jag är helt enkelt inte en tunikaperson, hur fint det än må vara på andra. Känner mig så….fladdrig.
– Två tofsar. Okej, det här är inget klädesplagg men jag förstår mig ändå inte på det här. Tycker att det här är en frisyr som är okej upp till tio års ålder ungefär. Även här har jag försökt då och då, liksom att det skulle kunna vara lite fräsigt. Men nej. Jag ser ut som ett mycket gammalt barn.
– Vita tights.
– Pumps. Skor med liten klack är lurigt tycker jag. Allt eller inget.
– Sån där quiltadjacka, som ser ut som en jag-har-en-häst-jacka ni vet. Fina, men inte alls på mig.
– Odd Molly koftan. Nej, rosetter och krusiduller är inte min melodi.
Sen förstås, skulle jag inte trivas i korsett utapå kläderna som de alltid sätter på folk i det programmet, vem har någonsin på sig det?!
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
