Annas Födelsedag!
Den 8 mars är det internationella kvinnodagen men viktigast av allt, det är min födelsedag!
När man kommer upp i den ringa åldern av 31 som jag fyller får man kanske inte så mycket presenter längre, men det skadar ju inte att önska sig lite iallafall.
I år önskar jag mig:
* En helg i Malmö och Köpenhamn, framåt våren med vänner och Knutte i barnvagnen
* Kavatskor
* En Fjällräven ryggsäck. När man drar runt på barnvagn så är det krångligt med handväska som bara åker ner hela tiden och det börjar bli trångt i mina fickor,
* Ett par ray-ban i modellen clubmaster
* En såhär snygg ända
* En sportbehå från Nike. Har aldrig kunnat köpa en vanlig sportbehå och nu när jag snart kan det så står en Nikevariant överst på listan, färg eller form spelar ingen roll. Det viktigaste är att den är liten och passar ändå!
* Öland. Jag önskar mig vad som helst som har med Öland att göra, allra helst ett hus där, men jag antar att 31 inte är riktigt så märkvärdigt att fylla så man kan hoppas på det
Vad Anna Inte Gör!
Sandra hade så rolig lista på sin blogg med saker hon inte gör, det säger en hel del om en person, så nu skriver jag en likadan lista med mina saker jag inte gör, håll till godo:
– Köper märkeskläder om det inte är rea
– Lägger in kläderna jag haft på mig på dagen i garderoben på kvällen
– Tvättar bort sminket på kvällen. Skämskudde på det men jag orkar helt enkelt inte.
– Går in i rummet med fria vikter på gymmet, där alla muskelmän står
– Dricker tillräckligt mycket vatten. Är jag törstig dricker jag mjölk.
– Rakar benen på vintern. Orka.
– Tar ut en lön en gång i månaden
– Böjer ögonfransarna med sån där läskig tång
– Bäddar sängen
– Köper ”partytoppar”. Går ut i samma kläder som jag har jämt
– Använder mascara på underfransarna
– Stretchar efter ett träningspass
– Bryr mig om att det finns de som retar ihjäl sig på mig
– Köper kläder på Vero Moda
– Slutar använda ett par skor för att de är för små, skam den som ger sig tänker jag och håller in tårna
– Fnittrar
– Går på fest utan att prata med någon
– Sitter tyst
– Tvättar nya tyger innan jag syr något av dom
– Kollar på kläder till Knut på ”pojkavdelningen”.
– Åker till pappas minneslund
– Ringer upp
Annas Utekväll!
Vet ni, ikväll ska jag gå ut!
Ut ut, ut och dansa och dricka vin och lägga handväskan på golvet i en ring och sådär.
Jag har inte dansat sen jag blev gravid. Det är alltså 21 månader sedan. TJUGOEN!
Jag älskar att gå ut men ännu mer älskar jag att göra mig iordning för att gå ut.
Stå framför badrumsspegeln länge, lyssna på knastriga LP-skivor och dricka öl på toaletten. Ta fram stora sminkväskan och sminka länge länge och undra om man ska ha glasögon eller inte.
Det bästa med den här utgången är att vi är flera gäng som ska ut, så alla ses ute sen. Precis som när man var yngre.
I Värnamo finns ett ställe att gå ut på, så dit går alla. Alla de man inte vill träffa och alla de man vill träffa.
Vi har skaffat barnvakt över natten. Det är första gången vi lämnar bort Knut så länge men han är i trygga farfarhänder så vi är inte oroliga.
Detta gör ju att även Emil ska ut, vi ska nämligen gå ut ihop!
Vissa par gillar inte att gå ut ihop eller bara bråkar när de gör det.
Jag och Emil älskar att dansa ihop. Vi går ut ihop och sen går vi åt varsitt håll, en hänger i baren en stund, en dansar runt och sen turas man om och med jämna mellanrum går man och säger hej till varann och hånglar mot en vägg.
Jag känner mig aldrig hämmad eller annorlunda när Emil är med, snarare tvärtom. Att han förstärker allt som är bra med mig.
Dessutom är det skönt att veta att hur dum jag än ser ut när jag dansar, så finns det iallafall alltid en som helst dansar med mig av alla!
Annas Träning!
När jag var gravid med Knut gick jag upp 15 kilo. Jag inbillade mig att jag skulle vara tillbaka i min vanliga form på direkten. Det var jag inte. Inte efter en vecka och inte efter ett halvår heller.
Jag hade sju envisa kilon som vägrade lossna så den 1 november bestämde jag mig för att nu får det vara nog. Nog med bylsiga tröjor och för små jeans.
Så jag köpte ett gymkort. Ett helår. Nu jävlar.
Jag ville inte säga till någon att jag tränade. Kände att jag jinxade det om jag la upp bilder på instagram eller skrev om det på bloggen.
Så jag och min allierade, nämligen Vestis, vi gick och tränade tre gånger i veckan. I smyg.
Vid nyår började jag med 5:2 och idag så är sex av mina sju kilon borta, min garderoba kan plockas fram och dammas av igen och det känns så himla bra att vara tillbaka.
Att jag tog tillbaka min kropp, så som jag ville ha den.
Idag gjorde jag en tanitavägning på jobbet (en sådan våg som mäter fettprocent och muskelmassa).
Jag har gjort en sådan vägning förut, när jag var 27 år. Dvs för snart fyra år sedan.
Vi jämförde resultaten och jag vägde mindre då, men hade betydligt högre fettprocent då.
Nu hade jag gått upp fem kilo på muskelmassan!
Min dåvarande ålder enligt min kropp var 35, min nuvarande ålder var 29!
Jag är alltså i mitt livs bästa form efter att jag fött barn och det känns så himla obeskrivligt bra!
Man får inte skriva om sånt här. Man får inte tala om vikt och man får inte önska sig en annan kropp än den man har för då är man ytlig och fånig.
Är man däremot stor och gillar det, prisas man av folk för att man hyllar sina former och trivs med sin kropp.
Men att vara smal och ha jobbat hårt för det anses fult att prata om för då har man fallit offer för någon slags vikthets.
För mig får folk se ut precis som de vill, de får hylla och visa och jubla bäst de vill.
Det tänker jag också göra, för just nu är jag så himla stolt och glad över mina starka muskler och min braiga kropp som levererade en unge och nu dessutom kan producera muskler så jag kan bära runt på ungen också!
Heja heja kroppen! Och heja heja mig som satte fart på den!
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
