Mitt i den tryckande högsommarvärmen, när jag var väldigt gravid för sista gången och så less och varm att jag knappt visste var jag skulle ta vägen, så köpte jag mina drömbyxor på tradera.
För att jag var värd det. För att det var 34 grader varmt ute och jag vägde tjugo kilo mer än vanligt.
För att jag höll på att förgås av värme, skavsår mellan låren och trötta fogar.

När byxorna kom i ett paket så var jag höggravid, så jag la dom andaktsfullt i garderoben och väntade.
Och väntade.
Och väntade.

Sen föddes Stig och det första jag provade i min garderob när jag kom hem från BB var de där byxorna.
Det var ett ganska korkat beslut, men jag skyller på hormoner.
Det fattades sisådär två decimeter för att kunna få igen dom.

Så de hängdes tillbaka och jag svor att inte prova dom igen förrän tidigast till sommaren.
Jag satte ett datum, 1 maj, då ska de där byxorna passa, om det så var det sista jag gör.

Sen började jag med mammafitness vid nyår, följde alla träningstips och förde noggrann kostdagbok.
Stod ut i en månad, sen kände jag att jag började bli manisk. Kände att programmet lockade fram sidor av mig själv jag inte gillar och som jag inte känner igen.
Dåligt samvete över mat och det är något helt nytt och ovälkommet inslag i mitt liv.
Så jag slutade.

Men jag fortsatte träna.
Ökade på träningen från 3 ggr i veckan till 4.
Ökade vikterna till det dubbla.
Började med 5:2 istället.
Ett sätt att tänka som fungerar utmärkt för mig, då jag slipper tänka på mat, förbereda och hålla koll.
Dessutom mår jag bra av det, känner mig pigg och glad.
Och aldrig behöver jag ha dåligt samvete mer.

Så i helgen så skulle jag upp på vinden för att hämta ner Knuts gamla gå-bil till Stig.
Där stod lådan med sommarkläderna.
Överst låg byxorna och bara väntade.

Jag klädde av mig direkt uppe på vinden, bland kutterspån och julgransprydnader.
Måste bara få prova.
Där ingen såg och ingen kunde döma.
Och det räknas inte om jag provar på vinden va?

Så gick dom igen.
Knappen gick ihop och gylfen åkte upp.
De passade.
De passar!

Sen grät jag en skvätt för mig själv där uppe bland spånet.
Över hur himla fint det kändes att ha gjort något för mig själv.
Gett mig tid bara för mig, att ta hand om mig och göra det jag mår bra av.
Trots nyfödd bebis.
Att få bli mig själv igen.

Varma, lyckliga glädjetårar över ett par byxor.
Men egentligen handlar det om så oändligt mycket mer än det.
Det handlar om mig.

Först och främst TACK för all fin feedback på mitt inlägg om att jag inte hinner blogga lika mycket längre! Blev så himla glad att ni stannar trots att det inte blir inlägg varje dag längre. Tack tack TACK!

Nu pratar vi om kläder, mitt bästa ämne! Jag har helt snöat in på långkjolar, eller iallafall kjolar som gå över knäet. Så himla snyggt ihop med linne eller t-shirt!
Såhär tänker jag att jag ska se ut i vår:

(bild härifrån)

(bild härifrån)

(bild härifrån)

(bild härifrån)

(bild härifrån)

(bild härifrån)

(bild härifrån)

(bild härifrån) det här är min favorit! Så fint med den slitna tröjan till!

Har de här två favoriterna i min garderob men är på jakt efter en roströd variant också. Och såklart, drömmen från Rodebjer som står överst på min önskelista på fredag när jag fyller 35 år! Tänk med ett vitt linne till och en låg, slarvig knut i håret. Åh!