Graviditet och Bebisliv!
Det här med att ”tiden går för fort” och yadayada hör man ju hela tiden när man har småbarn. ”Njuuuuuut nu, det går alldeles för fort”.
Sant visserligen, för det går hiskeligt fort. Men jag måste ändå säga att jag njuter betydligt mycket mer nu än när han var precis nykläckt. Nu känner man honom, vet vad han vill, han gråter inte längre utan anledning och han går att prata med (utan vidare gensvar, men ändå)
Saker som för några månader sedan var livsavgörande och som jag nu knappt minns:
* Magdropparnas betydelse. Vi proppade Knut full med minifom (nej det heter inte minifoRm, kolla flaskan får ni se) och Sempers magdroppar som från priset att avgöra, uppenbarligen innehåller rent guld. Allt i hopp om att det skulle underlätta diverse magproblem. Om det gjorde det eller inte lämnar jag osagt. Men det var sannerligen skönt när vi slutade med det där eviga droppandet!
* Bajshetsen. Knut är ett ersättningsbarn, dvs han åt ersättning i stort sett från månad två (själva Knut är dock inte ersatt om det nu skulle misstolkas) och när man äter ersättning är det ett jävla liv om att de ska bajsa en gång om dagen. Någon Knut inte visste om vilket ledde till stor oro för hans nervösa föräldrar.
* Vingligheten och avsaknaden av nackmuskler. Det här glömmer man fort, att de där små är så ynkliga och mest som en liten påse ärtor. Håller jag i en nyföding nu blir jag lika förvånad varje gång över hur himla ostadiga och vingliga de är.
* Koka vatten. Åh detta kokta vatten! Noga noga, koka vatten, ställa i kylen, INTE använda kranvatten till ersättningen! Suck.
Detta var också ett stadie helt fantastiskt att slippa. Tacka vet jag kranvatten. (det är okej efter fyra månader)
* Magontet. Att han kunde ligga och sova i ens knä för att sedan vakna och fullkomligt gallskrika en stund för att sen somna om. Åh halleluja när magontet gick över. et var också runt den där magiska fyramånaders gränsen.
* BVC. Vi var på BVC mycket i början för Knut var så liten. Vi var där varje vecka de första månaderna och ändå var det alltid lite…..konstigt. Man går dit, väger och mäter och pratar lite om bajs, men sen kommer liksom inget naturligt avslut på besöket så det blir liksom bara….jahaaaa…är vi klara eller?……
* Amningsperioden. Jag ammade, eller försökte amma i ungefär en månad. Det var hemskt, på alla sätt och vis. Knut ville inte suga, ingenting funkade, jag grät, Knut grät, jag svettades och den där jävla bröstvårtemojängen bara flög av! Än värre var att pumpa, dag ut och dag in, som nån jäkla ko i sitt bås. Gud vad skönt det var när vi till slut gav upp. Jag blev glad, Knut blev glad och alla levde lyckliga i alla sina dagar ungefär.
* Bebiskräk. Uäck! När Knut var ny hände det att han kräktes. Men sen två månaders ålder ungefär så slutade han helt med den ovanan. Jippie, tyckte den kräkfobiska mamman då.
* Tiden då Knut sov i vårt rum. Okej, det här var också sanslöst mysigt, men när han flyttade in i sitt eget rum (även här vid fyra månader) så sov både vi och han betydligt bättre. Så ja, det här var ett stort och skönt steg, även om det är fantastiskt att kunna glutta ner i den där vaggan när man vill och se en lite grisekno sova där.
Saker jag redan förträngt med graviditeteten, som jag egentligen hatade:
* Foglossningen. Varje gång jag ställde mig upp, vände mig i sängen eller satte mig ner så knakade det till i mitt blygdben så jag trodde jag skulle trilla av pinn av smärtan. Men nu när jag tänker tillbaka så tänker jag att det nog inte var så himla farligt. Men jo, det var hemskt.
* Illamåendet. Åh jag mådde så illa. Kände mig konstant bakfull och varje morgon man vaknade så vågade man knappt röra sig och än minde känns efter hur man mådde. Emil fick lägga blöta handdukar i mitt ansikte varje morgon för att jag inte skulle krevera av mitt illamående. Det hjälpte dock bara till viss del /mvh hon som spydde i sängen
* Strumpbyxor eller andra former av kläder som tryckte på magen. Inget fick nudda magen för då mådde jag illa. Jag klippte sönder alla strumpbyxor och gravidjeans var inte ens att tänka på.
* Nu när jag ser någon som är gravid så tänker jag genast åhhhh mysigt med mage! Men nej, jag tyckte INTE det var mysigt med mage. Min blev jättestor jättesnabbt och jag kände mig som Barbapappa deluxe i slutet.
* Brösten. Jag har aldrig haft så stora bröst i mitt liv och jag har ganska mycket av den varan redan innan. Jag hade dubbla sportbehåar på mig för att försöka hålla det i schack. Min stackars rygg hatar mig fortfarande för detta.
* Att intresset av mig som person försvann helt i nio månader. Det enda folk frågade var när bebisen skulle komma, hur jag mådde och sen ville de gärna berätta om sina egna graviditeter. Ingen frågade vad jag jobbade med, vad jag tyckte i olika frågor eller något annat som inte rörde bebisen.
Ja, som sagt, det kanske är tur att man glömmer snabbt. Annars skulle man väl aldrig våga sig på ännu en bebis.
Men återigen, jag tycker att det är MYCKET roligare nu! Och det blir bara bättre och bättre och om man frågade mig nu skulle jag gärna ha ett helt hav med ungar, men frågade du mig för ett år sen hade jag sagt ALDRIG MER!
Knuttes Första Höst!
Åh jag hade tänkt lägga Knut i en stor hög med löv, men seg som man är så hann ju alla löv försvinna, så vi fick hålla till godo med några plockade från trädgården (Knut gillade det ju uppenbarligen, hittade massor med lövrester i hans mun efteråt)
För övrigt: barn i stickat kan vara det gulligaste som finns!
Annas Bloggvänner!
Det här med att blogga och att läsa många bloggar, det blir som ett litet kompisnät med människor man inte nödvändigtvis träffat.
Alltså får man spekulera i om man faktsikt skulle gilla varann eller inte i verkligheten. En del av bloggarna jag läser, som är mina favoriter, är inte alls som jag och vi skulle säkerligen inte passa särskilt bra ihop. Men i bloggsammanhang funkar det ju fint, när man bara känner varann i läst form.
Här är däremot några som jag tror att jag skulle kunna ha väldigt roligt med, först ut: Karins Konstgrepp
Karin har varit en storfavorit från dag ett, tyvärr måste jag erkänna att jag inte hoppat på det här med pods än så jag har missat mycket av hennes storhet har jag förstått. Men hon kvalar likförbannat in på listan över människor jag tror jag skulle ha roligt med.
Hon har en intelligent humor som gör att jag antagligen skulle skratta mig halvt fördärvad om vi sågs, vilket jag typ aldrig gör för jag är så kräsen när det kommer till humor.
Heja Karin!
Nästa på tur är Karkki. Alltså på riktigt, jag tror vi hade varit bästa kompisar om vi bara hade bott i samma land!
Hon verkar så avslappnat lugn, pysslig utan att skrika och färgglad och det känns som hon gillar att klura på saker på samma sätt som jag.
Vi kunde gått på Marimekkoevents ihop och jag kunde vågat ta ut svängarna lite mer, eftersom jag inte hade varit ensam i min färggladhet.
Åh så synd det är att Finland ligger så långt bort!
En annan som är på min lista över folk jag tror jag skulle gilla i verkliga livet är Emily Dahl. Fast just den här punkten på listan är ju lite fusk eftersom jag faktiskt har träffat Emily en gång som hastigast.
Men jag tror, eller är övertygad om snarare, att det ryms något mer bakom den där urfina dockan man lätt får intryck av när man ser henne.
Jag tror hon och jag skulle dricka massvis med öl på en riktig sunkbar på Söder ihop. Där tror jag vi hade passat som handen i handsken och det känns som hon förstår och är väldigt lik mig innerst inne.
En vacker dag ska vi få till en sån ölkväll.
Agnes som ligger bakom den fantastiska bloggen Hej Regina!
Vi verkar ha samma smak, gilla samma saker, klura ut fiffiga projekt och klä om möbler. Hon verkar himla fin, men jag hade antagligen inte vågat säga hej om vi sågs.
Sist men inte minst, så är jag övertygad om att jag och Mirijam hade varit strålande vänner om vi sågs på riktigt! Hon är snabbtänkt, skriver fantastiskt roligt och verkar vara allmänt skitrolig att hänga med.
Dock har hon inte mindre än två megastora hundar så jag kommer aldrig våga åka dit och hälsa på pga en lätt hundskräck från min sida.
Dagens Porträtt!
När man tecknar femtioelva porträtt i månaden så tröttnar man ibland på sina gamla manér. Då får man prova nått nytt, så det gjorde jag när jag tecknade det här porträttet på Matilda. Istället för svarta linjer körde jag med knallrosa. Det blev ett lite lugnare intryck och inte lika hårt som med svarta.
Nästa gång ska jag prova med någon annan färg!
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
