Annas Norrland!
Jag tog mig en välbehövlig semester. Gjorde precis det där jag drömt om, slappnade av så mycket att jag till och med glömde kolla mobilen och mailen. Då är det verkligen semester på riktigt!
I tisdags hoppade jag och min lilla familjen in i bilen, tidigt som tusan och styrde kosan mot Uppsala.
Vi började med fikastopp i Nyköping. Emil hade packat fikakorg med smörgåsar och kaffe. Perfekt!
Eftersom vi åkt så tidigt på morgonen kom vi till Uppsala lagom till lunch. Men först paketöppning för att min storebror fyllt år. Det var förvisso Matildas födelsedag just idag, men hennes present hade inte hunnit komma fram med posten tyvärr.
Majken visade sitt rum för farbror Emil.
Vi packade med oss picknicklunch och åkte på utflykt.
Mötte den här!
Vi fortsatte vidare och åkte på några loppisar och avslutade kvällen på Matilda och Mattias altan med jordgubbstårta!
Morgonen efter var det dags för vår gemensamma semester! Så himla härligt att få åka iväg med sin storebror, att vi är vuxna nu och kunna åka iväg med egna familjer. Bästa känslan!
Vi började med matstopp utanför Gävle på en hamnkrog. Knut matchade fiskrestaurangen mycket bra!
När vi var mätta och belåtna åkte vi mot Norrland!
Vi packade all vår packning och hoppade i båten.
Sen hamnade vi här, vid Matildas lantställe i Norrländska skärgården!
Idyllen här var helt magisk!
Vi gick ett varv för att se på omgivningarna. Så himla fint!
Sen blev vi hungriga och avslutade kvällen med spel inne i stugan.
Nästa dag spenderades med att bara njuta vid bryggan och liksom riktigt känna in att det var semester, för sen var det dags för loppisrunda!
Vi hittade en man på en loppis som frågade om vi ville följa med hem till honom och kolla på hans loppis som han inte hunnit öppna än. Sagt och gjort, vi följde med och han slog upp portarna till en trevåningslada med bara loppisgrejer! Drömmen!
Vi fyndade och pratade (det där med att man är tyst i Norrland har vi då inte märkt av det minsta!)
Med välfyllda bilar åkte vi hemåt igen.
Där slängde sig de modiga i plurret!
Medans fegisarna höll sig på land.
Det visade sig att Knut älskade båtliv och skärgård. Det kunde man ju anat med alla ankare han pepprats med hela sitt lilla liv.
Knuts favoritperson:
Det här har på alla sätt varit en helt fantastisk semester, med lata dagar i solen, spelkvällar och massa tid med familjen. Vi bestämde genast att vi ska göra om detta nästa år!
Dagarna gick alldeles för snabbt och vips var det dags att packa i allt i båten igen och åka hemåt.
När man åker båt och blir lite rädd är det skönt att ha en storkusin som håller en i handen.
De här två alltså, de måste vara universums gulligaste ungar!
Tack för världens bästa semester, känner mig helt utvilad!
Räknar redan ner dagarna till nästa år!
Annas Semester!
Det här med att ta semester när man är egenföretagare är svårt. Iallafall för mig som är såpass liten. Man vill inte tacka nej och har inte heller råd att göra det. Därför har jag nu suttit uppe på kvällarna och jobbat, försökt hinna teckna när Knut sover och samtidigt gärna hunnit med åtminstone ett dopp i sjön om dagen.
Sommaren är en hektiskt tid för mig då det blir mycket beställningar till bröllop och sånt så jag har minst sagt haft fullt upp. Min bror har sagt åt mig att vara tydlig från början, säga att den och den veckan har jag faktiskt semester. Det har jag inte gjort, bättring till nästa år helt klart.
Men nästa vecka, då har jag faktiskt semester och det med basta!
Annas Öland!
Den 4 augusti har jag och Emil varit gifta i två år. Två väldigt omtumlande och händelserika år. Två år som utsatt oss och vårt förhållande på tuffa prövningar men som sedan gjort oss en miljon gånger starkare ihop.
Vi åkte på bröllopsresa till Italien och där, på ett italienskt graviditetstest fick vi vårt första plus! Tolv veckor senare va det återigen vi två, utan bebis i magen och jag trodde inte livet kunde vara så grymt. Jag hade fel för exakt en månad senare dog min pappa.
Vi åkte till Öland för att komma bort, för att försöka återhämta oss och bli hela igen. Det funkade. Öland funkar alltid till just det. När vi kom hem igen fick vi reda på att det bodde en liiiiiiten Knut i min mage!
Nu har det alltså gått två år. Två år sen jag sa ja till att vara Emils fru och det var det absolut bästa beslut jag någonsin tagit! Han är den snällaste och mest omtänksamma mannen som finns, urtjusig och dessutom den bästa pappan som finns till vår lille Knut!
Vi har infört en regel att alltid åka bort och bo på hotell på bröllopsdagen. Förra året va vi i helsingborg och gick på Håkan konsert.
I år åker vi till Öland och bor på pensionat. Som en hyllning till mitt älskade Öland och allt det gjort för oss. Tack.
Om Det Man Bara Kan!
Ibland får jag frågan om jag vill föreläsa, eller ännu värre, teckna inför publik!
– Jamen du kan sitta där och teckna porträtt så kan folk få se hur du gör!
Nej. För det första så lider jag av jordens största scenskräck, blir genomsvettig och darrig bara av tanken. Förr var jag ofta med på utställningar men nu ryser jag bara av tanken att behöva stå där bredvid små orörda plastmuggar med för söt cider och ledsna salta pinnar som ingen äter av.
Nej jag pallar helt enkelt inte med det längre.
Jag är fortfarande med på utställningar om det är sådana där jag inte själv behöver stå bredvid bilderna och le stelt medan svetten rinner på ryggen.
I slutet på juli tex, då är jag med på en samlingsutställning på Tällerud utanför Karlstad, men själv flyr jag till Norrland under tiden.
Frågan att hålla kurser har också dykt upp genom åren, men även där blir det nej från min sida.
Det är oerhört svårt att sätta sig in i hur mycket eller lite folk kan tycker jag.
För mig är det inga svårigheter alls att sitta mitt emot någon, se den personens drag och få ner det på pappret, att se var ansiktet är varmt och var skuggorna blir kalla. Veta exakt vilka pennor jag får till olika ljus med.
Men att lära ut det är svårt. Risken är att det som är jättelätt för mig och alldeles för svårt för någon annan.
Den här meningen är standard: ”hur göööööör du, jag kan inte ens rita en streckgubbe!”
Jag övar. Jag har nog tecknat i stort sett varje dag sen jag var fyra-fem år. Det är alltså 25 års tecknande, 1 timme om dagen minst, 365 dagar om året. Ja ni förstår.
Efter en stund snappar man upp saker helt enkelt. Man övar upp sitt seende.
Min lärare på konstskolan sa en gång att det är som när man tittar ner i en pool, att lära sig växla mellan att se ytan och att se botten. Så måste man lära sig att kunna växla när man tittar på en person. Att se bortom hud och ögon och bara fokusera på färgen.
Att lära ut något som för mig är självklart är alltså oerhört svårt.
Precis som det på samma sätt måste vara konstigt för en matematiker att jag typ knappt kan gångertabellen.
Ibland kan jag titta på en färdig teckning jag gjort och undra hur i hela fridens namn jag gjorde det där! Det liksom går via synen, upp till hjärnan och rakt ut i handen utan att jag hinner reagera på hur det går till.
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
