Anna om Barnuppfostran!
Vi har kompisar som fått barn nästan samtidigt som oss och härom dagen satt vi hemma hos dom och fikade.
Vi pratade barn som man så ofta gör (tänk va väldigt mycket roligare det blev så fort man fick en egen…konstigt va? Ehum) och så kom vi in på det här med uppfostran.
Jag och Emil pratade mycket om det här innan Knut kom, hur vi ville göra och om vi tyckte samma sak och sådär.
Vi var rörande överens om att vi vill bygga upp Knuttes självförtroende så han tror på sig själv så mycket att han törs säga ifrån, att han blir självständig och modig. Att han vågar sticka ut och sätta ner foten.
Jättebra saker att kunna såklart, men nu då? Hur gör man för att lära ett barn allt det där?
Jag har blivit uppfostrad på samma sätt som jag planerat att göra med Knut, att allting är möjligt och att inget kan stå i vägen.
Jag och min storebror har blivit uppfostrade likadant, det har aldrig varit någon skillnad för att jag varit tjej och han kille.
Vi byggde med lego, klädde ut oss (jag var alltid bilmekaniker) och spelade basket i timmar på gatan.
Jag minns egentligen aldrig att jag såg mig själv som tjej. Inte kille heller, men jag liksom bara va.
Min bror var min idol och helst ville jag vara så lik honom som möjligt, med taggfrisyr och kalsonger.
Ibland slår det mig att just ja, jag har en son!
Jag ser honom som Knut, en underbar glad liten unge, med massa personlighet och roliga uttryck.
Inte så mycket som pojken Knut. Utan mer ungen Knut.
Vi har pratat om det här med vikten av att heja på, oavsett vad han vill göra så ska vi vara där och heja!
Mina föräldrar har alltid stöttat och hejat på, speciellt med måleriet och pappa var nog mitt största fan.
Han har skjutsat runt på mig och tavlorna, skrutit för alla han mött och alltid kommit och stöttat och hjälpt till på alla utställningar jag haft.
Det har gjort att jag fortsatt, för att det var så skön känsla att se att någon var stolt över mig.
Precis den känslan vill jag ge Knut, att oavsett vad han gör så ska han veta att vi är där, precis bakom och tar emot om han skulle falla.
Eller snarare, hjälper till att borsta bort gruset och säga såja, upp och på´t igen!
Precis som pappa sa till mig.
Dagens Färgglada!
Alltså vädret! Herregud! Funderar på att flytta ut alla block och papper och sitta i trädgården och jobba idag, det är ju synd att stänga in sig i källaren en sån här dag!
Idag har jag tecknat en bild åt Allers och är i full gång med att teckna en header. Älskar att teckna headers, det är så roligt att försöka få ihop en helhet och försöka fånga vad den personen handlar om.
Nu ska jag snart cykla in till stan för sushilunch och sen ska jag banne mig unna mig nått fint!
Såhär ser jag ut idag:
* Kjol från Monrow
* T-shirt från Bikbok
* Skor från Swedish hasbeens (köpte dom på loppis i helgen, oanvända för hundra spänn!)
Gårdagens Kläder!
Igår såg jag ut såhär, en ganska otippad klädsel för att vara jag.
Jag är så evinnerligt trött på mig själv just nu. Jag kan stå i en mindre evighet varje morgon och försöka få plats i kläder som är för små och hur jag än bär mig åt så ser jag fortfarande gravid ut!
Jag saknar min kropp jag hade innan jag blev med barn (även fast jag inte var särskilt förtjust då heller, så dum jag va!) och ibland kan jag stå naken framför spegeln och undra vem tusan det är som glor tillbaka, för inte fan är det jag iallafall!
Det har gått tre månader sen Knut kom och kanske kan man inte riktigt gnälla än, men det är faktiskt mentalt påfrestande att inte känna igen sin spegelbild.
Jag har än så länge inte gjort något för att få tillbaka min kropp heller förutom långa barnvagnspromenader, en planka här och där och några kortare springrundor.
Men jag längtar efter gym och svett som sprutar, att få ta i och få känna sig som Anna igen.
Jag SKA ta tag i mig själv igen, jag måste bara vila mig lite först…
Såhär såg jag ut när jag var gravid och hade samma kläder. Typ ingen skillnad.
Anna Om Föräldraledighet!
När jag är ute på diverse upptåg, företagsfrukostar, möten eller resor blir folk alltid lika förvånade över att jag jobbar.
Jag började jobba när Knut var tre veckor och jag och Emil har lagt upp det så att han jobbar måndag-onsdag och jag jobbar torsdagar och fredagar.
Detta gör att Knut och Emil har en fantastisk relation, han är precis lika glad (eller ledsen) hos Emil som hos mig och det blir aldrig det där att bara mamma kan trösta, natta eller mata.
Även om jag hade ammat så hade det funkat att ha det här upplägget ändå eftersom jag jobbar hemifrån, men nu tyckte varken Knut eller jag att amningen fungerade så vi övergick till ersättning när han var runt fem-sex veckor, vilket gör det hela ännu enklare.
Det är såklart en lyx att kunna dela på föräldraledigheten såhär men man blir sannerligen inte rik på det. Men jag tycker det är värt det, hundra gånger om!
För oss fanns aldrig alternativet att Emil inte skulle vara hemma, oavsett pengar. Jag lever gärna på vatten och bröd när jag ser hur bra det går nu och hur fint det känns att dela på ansvaret och också dela på erfarenheten att ta hand om en liten spädis.
Jag hade aldrig bara kunnat vara hemma ett år och lägga företaget på hyllan. Mitt företag är en väldigt stor del av mitt liv och vem jag är, hade jag inte fått fortsätta med det hade jag blivit en bedrövlig mamma.
Nu hinner jag längta både till jobb och till bebis så det är det bästa av två världar.
Om ni har möjligheten att dela – gör det!
Hellre en fattig familj med en närvarande pappa än en bebis i märkeskläder!
Heja pappaledighet!
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
