Vet ni, nu är det inte så hiskeligt långt kvar tills det är vår!
Som den vinterhatare jag är så är jag hemskt glad att vi nästintill sluppit vinter i år. Speciellt när man ständigt är livrädd för att halka omkull och måste gå ännu mindre myrsteg än jag redan gör.
Vill ju inte skjuta ut den här ungen på asfalten!

Den här våren kommer sannerligen att bli annorlunda från tidigare år!
För bara några år sen satt jag försjunken från december till mars med konstfacks arbetsprover, år ut och år in. När jag väl skickat in dom så var man så trött och nervös att jag aldrig såg skymten till någon vår.
Men de senaste åren har jag lagt ner det där med Konstfack. Det var ett tufft beslut att ge upp en dröm, men jag fick en annan uppfylld istället.
Det är den drömmen som på riktigt tar vid den här våren!

Snart kommer solen tillbaka, jag har sett den smyga fram då och då redan nu. Då syns slipdammet och smutsen på våra golv alldeles extra.
Den här våren är jag så himla glad att vi flyttat till stan, att jag har badplatsen och vattnet bara på promenadavstånd och att jag dessutom ska få dra barnvagnen dit i knastrigt grus.
När man får damma av solglasögonen och skinnjackan, när man plötsligt går i ett par jeans igen och man inte längre behöver den varmaste åkpåsen i vagnen.
Sen, när våren övergår i försommar och vi är föräldralediga ihop ska vi packa filtar och matsäck, ta med Liten på utflykt och äta svettiga ostsmörgåsar vid vårt hemliga ställe, där det är sådär vårljust och kallbrunt. Där du frågade om jag ville bli din resten av livet.
Det stället måste vi visa för Liten.

Tänk va, om bara en månad så är vi där. Du, jag, Liten och våren!

Tänk vilken ynnest att få ha en bästis. En som man vet allting om och som vet precis lika mycket om en själv.
Jag har haft samma bästa kompis så länge jag kan minnas.
Vi bodde på samma gata, med ett hus emellan, vi lånade våra pappors skor, för de gick snabbast att sätta på sig och sprang över till varann varje dag så gruset yrde.
Vi bråkade ibland, men insåg snabbt att det var så tråkigt att vara ovänner så vi blev sams igen.
När vi klädde ut oss var du alltid prinsessa med underkjolen under armarna och jag var bilmekaniker med klarblå sidenskjorta. Alltid samma.
Vi hade våra invanda mönster, ritade vi blev det hundkojor och lekte vi med Barbie var det alltid samma lek.

Vi gick på samma dagis, samma fritids och samma klass. Vi hade likadana tröjor som vi köpt på Ö&B i Töcksfors, brunrandiga som visade magen.
Minns att båda tyckte om att sjunga och att rita så en dag fick vi välja vem som skulle göra vad, du valde sången och jag ritandet.
Nu jobbar jag som illustratör och du går på operahögskolan.
Vi har alltid siktat högt och vi har alltid förstått varann i hur himla snårig och krokig väg det är för att få sin dröm.
Du har varit min stöttepelare när allt rasat och min idol när det gått bra.
Jag har alltid sett upp till dig, för ditt mod och din envishet, för att du aldrig någonsin ger upp och för att du är den konstigaste av alla personer jag mött.

Vi är totalt olika och rörande överens om att vi antagligen aldrig hade blivit vänner i nuläget. Du är en sån som skrattar ditt operaskratt högt på tunnelbanan så alla tittar och som brister ut i sång mitt i en affär. Du skäms aldrig och pratar gärna med främmande människor.
Du är allting jag inte är.

Vi tycker om att äta jättemånga clementiner på rad, sitta på sunkiga ölhak och köpa udda porslin. Vi tycker om att dricka kaffe i små koppar och spela memory.
Vi bor närmare 40 mil ifrån varann, pratar inte så ofta i telefon för du vet att jag inte är någon telefonperson. Men när vi ses, är det som att vi sågs varenda dag. Vi behöver inte fråga och undra vad som hänt, vi vet ändå.
Det spelar ingen roll om vi så skulle bo på olika sidor av jordklotet, så skulle det ändå kännas som att du fortfarande bodde på min gata.

Du är min allra bästa vän, min bättre hälft och den i världen jag skulle göra precis vad som helst för.
Min vapendragare och kompanjon.
Min allra finaste bästis.

Grattis på födelsedagen!