Igår var det fars dag. Lite sorgligt var det att tänka på att jag förra året, satt på biltemas parkering och smsade pappa att han skulle lyssna på strövtåg i hembygden. Inte visste jag då att det skulle bli låten jag och min bror förknippar allra mest med honom nu.
Fint ändå, att man har kvar smsen i telefonen, det sista smset jag skrev var: Aj löv jo
Han svarade: U 2

Jag tänker ofta på min pappa som sjuk, det är för att de bilderna liksom etsat sig fast i huvudet. Men som tur är börjar de blekna lite och istället träder de friska, fina minnena fram.
Jag skrev en lista på alla bra grejer med min pappa för några år sen, på just fars dag. Den listan hittade jag när jag var hemma hos mamma sist och kollade igenom lådan med saker från hans kontor på jobbet. Han hade haft den på sin anslagstavla. Fina pappa.

Min pappa berättade gärna samma historier flera gånger men ibland när han kom på någon ny så var han så himla rolig att vi skrattade så vi sprutade vin genom näsan.
Han var expert på att härma folk, gärna deras gångstilar och hans passgångare var en riktig succé (även hans imitation av en riktigt tjock person som hoppar längdhopp)
Ibland på jul så rakade han av sig mustaschen och ingen kunde ta honom på allvra längre för att han helt plötsligt såg så himla snäll ut.
Han älskade kräftor och grönkål, köpte jättekonstiga julklappar och hade världens finaste händer.
Han brukade se på sex and the city med mig på kvällarna, motvilligt förstås men sen skällde han ändå när Carrie sprang efter Mr Big och sa att sådär ska du aldrig göra Anna, springa efter på det där viset!
När man målat en ny tavla frågade jag ofta honom vad den skulle kosta och under tiotusen var nästan aldrig ett alternativ för honom. Han tyckte de var värda miljoner.
Han använde kortisonsalva till precis allting, lyssnade på Totta Näslund på högsta volym i bilen och gillade att köra riktigt fort, så man trycktes långt bak i sätet.

Han var fin min pappa, den bästa pappan i världen.
Det ändras aldrig, även om han inte längre svarar på sms.