I tisdags var det dags för min största grej ever, nämligen min liveteckning för Panduro och Winsor & Newton!
Det var bra att vi hade releasefest dagen innan så jag inte hann tänka på liveteckningen över huvud taget, annars hade jag nog dött på fläcken!
Jag säger alltid nej till alla såna här förfrågningar, så jag skyller på graviditeten att jag helt plötsligt sa ja!
Nu var det iallafall bara att stå sitt kast och göra det, så efter frukosten gav jag mig av mot kontoret där det skulle livesändas.

Själva livegrejen gick förvånandsvärt bra, om än på väldigt knackig engelska men det får man leva med. Fick ett glas lugnande rödvin innan för att inte tuppa av haha!
Här kan ni se hela sändningen om ni missade den!

I en timme sände vi och efteråt var jag alldeles genomsvettig och allmänt hög på livet.
Jag var tvungen att gå runt några varv på stan för att återhämta mig innan jag gick tillbaka till hotellet och mötte upp familjen.

På kvällen gick vi ut och åt italiensk mat för att fira. Det känns så stort att göra saker jag egentligen inte vågar. Efteråt växer man flera meter.

I onsdags var det dags att åka hem, men eftersom vi inte hade någon brådska tog vi vägen förbi Södertälje och Tom Tits experiment! Jag har bott tre år i Södertälje och fick gåshud och ont i magen av att se staden. Jag har verkligen inte goda minnen därifrån. Men som tur var så höll vi oss inne på museét och struntade i att strosa runt på stan.

Vilken strålande ställe det är, Tom Tits! Knut var i extas! Vissa grejer va för svåra förstås men det mesta förstod han mycket väl och hade väldigt roligt med alla knappar man kunde trycka på.

Dessutom älskar man ju aktiviteter som är lika roliga för oss vuxna som för barnen! Win win!

Fiffig spegeltext, som blev rättvänd när man kollade i spegeln.

Det bästa enligt Knut var dock att köra lastbil. De hade en riktigt hytt man fick gå in i och trycka på alla knappar och dra i alla spakar. Lyckan för en fyraåring med andra ord.

När vi tryckt på alla knappar, kollat i alla speglar och testat alla grejer blev vi ganska mosiga i huvudet och begav oss de 35 milen hemmåt.

Väl hemma igen har vi bara varit själva och landat.
Jag blir på riktigt så otroligt sorgsen efter såna här intensiva dagar. Det blir för mycket intryck och känslor på en gång så jag måste återhämta mig i flera dagar efteråt. Sova mycket och bar aha det tyst och lugnt omkring mig, annars börjar jag gråta eller mår jättedåligt.
Det är samma sak varje gång.
Stockholm i all ära, men jag behöver lugnet i en småstad desto mer.

I måndags åkte hela familjen Ileby upp till Stockholm.
Första gången vi är iväg länge allihop, så himla mysigt att vara en familj på fyra. Känns liksom så familjigt.
När vi kom fram, hade checkat in, gått ett varv på stan och ätit hamburgare på Phils burger, svidade vi om för att bege oss….

….genom ett helt fantastiskt vackert kvällsStockholm.

Närmare bestämt hit, till Bergrummet på Skeppsholmen! Här har det nämligen öppnat ett leksaksmuseum! Har ni inte varit här måste ni gå hit, så jäkla fint!

Det var nämligen platsen för min och Cissis releasefest för vår nya bok, Paketlandet!

Det blev kö till signeringsbordet direkt, och trots att vi hade försignerat en hög med böcker så fortsatte kön ringla hela kvällen.

Emil skötte barnen och pratade med alla mina kompisar som kom, som jag dessvärre knappt han säga hej till.

Knutte var med såklart! Vi bjöd på bubbel och lussebullar (som Roy Fares hade bakat!)

Jag och Cissis mamma.

Vi blev väldigt uppvaktade med blommor och bubbel och en hel hög med fina ord. Sån himla egoboost att ha releasefest alltså!

Sen fick vi presentera boken och berätta lite om vårt jobb. Här är vår eminenta redaktör Sofia! Älskar henne! Jag fick bland annat frågan vad som var svårast att teckna. Lätt svar, Christer, eftersom han är osynlig!

Lyssnande kändisar.

När vi avrundat kvällen och druckit x antal glas bubbel och ätit massor av lussebullar tog vi med oss våra vänner, min lilla familj och alla blommor till Konstnärsbaren där vi drack rödvin innan vi totaldäckade på hotellrummet.
Så himla fin kväll det blev! Är så tacksam för allt roligt de här böckerna ger mig och allt spännande jag får vara med om.
Tack!

Jag har inte längtat till Stockholm på länge. Inte som jag gjorde innan jag blev gravid.
Men så såg jag en bild på ett mörkt Stockholm på hösten och fick magpirr och bubbellängtan.

Stockholm är allting Värnamo inte är.
Känslan när man går ut i natten, med runda fötter och rödvinsklirr i påsen. Som ett helt oskrivet blad av trånga barer, dansgolv där man inte kan röra sig och toalettväggar att luta huvudet och de ringande öronen emot.
Trängseln är den största skillnaden och den jag både hatar och saknar mest.
Att man kan försvinna trots att man är omringad av folk.
Det går inte här.
Det är aldrig fullt.
Det finns inget anonymt.

Känslan den där gången när jag gick hem ensam på kvällen, i ett sommarnattsstockholm och inte kunde sluta skratta fast jag var ensam. För att allt kändes så storslaget och jag gick hem från en fest hos Rabén & Sjögren och mitt liv kändes så surrealistiskt och fantastiskt, som att jag var med i en film.
Eller gången då vi åkte ribbåt mitt inne i Stockholm. När det kändes så hemma.
För vem åker båt med en kompis som styr, i en stad man inte bor i?

Nu längtar jag dit igen.
Till min kärleksaffär med Stockholm.
Den jag aldrig förmår mig att avsluta.

På måndag ses vi igen.