Annas Nya Små Bebisar!
Det här är anledningen till att det varit tyst på bloggen: Fröken har fått sina fräknar!
Först kom den här lilla prickiga flickan, som var miniliten!
En timme senare kom nummer två som tyvärr dog på direkten.
Fröken var lite ny på det här med kattungar och fattade inte alls vad hon skulle göra med den lilla tjejen men till slut somnade de båda två mellan mig och Emil i sängen.
På morgonen åkte vi till veterinären då vi misstänkte att det gömde sig ytterligare en unge i Frökens mage.
Medan Fröken åkte in och gjorde kejsarsnitt så fick jag passa lillfisen i behån för att hålla värmen:
Mysigt att ha en liten varm kattbebis innanför tröjan. Efter sisådär tjugo minuter, fick jag även en liten grårandig kattpojke i andra kupan!:
Nu har vi kommit hem, Fröken börjar fatta galoppen hur man gör med kattungar (trots att hon fortfarande är lite yr i bollen) och nu är alla glada och nöjda och vääääääldigt söta då förstås!
Annas Jobb!
En stor del av frilansjobbet består av oron över att uppdragen ska ta slut.
Det känner jag av nästan varje månad, att hjälp, tänk om jag aldrig mer får ett uppdrag och att jag aldrig mer kommer få in pengar och måste äta dammtussar resten av livet!
Ja, ungefär så.
Men varje månad, trots allt, så ramlar uppdragen in och jag borde ha lärt mig vid det här laget att jag inte måste äta damm (än iallafall) och idag så rasslade det till ordentligt i min inbox så nu kan jag andas ut även denna månad.
När jag och Emil var på banken för ett tag sen så pratade vi om inkomster och sådär och jag sa att nu när vi är gifta borde ju Emils pengar vara mina pengar, höhö.
Ja det höll bankmannen med om, att så är det ju (om man inte har äktenskapsförord, men det är ju inte Hollywood vi bor i)
Då sa jag att jag visste att jag gift mig smart, varav bankmannen kontrade med att Emil inte gift sig riktigt lika smart.
Hmpf…..vad menar han med det?
Jag är ju rena tillgången att vara gift med! Jag är ju skitrolig, inreder mysiga hem och målar om möbler i rasande fart! Jag är bra på att rulla chokladbollar, tycker det är roligt att skura toaletten och har en finfin känsla för vilka färger som passar ihop.
Det är ju värt typ en hel förmögenhet! Det ska jag hälsa den där bankmannen nästa gång jag träffar honom!
T A C K!
Alltså jag visste ju att ni var bra och sådär, men inte att ni var SÅ bra! Tusen tack för alla fina och sorgliga och hjälpande historier i tidigare inlägg och tack för alla fina mail!
Hoppas era kommentarer kan hjälpa varanda, det fick iallafall mig att slappna av ordentligt, så återigen: TACK!
Och till alla er som är vänner, familj eller bara random people som vill hjälpa till, säg inte ”försök att inte tänka på det så mycket, så går det ska du se”. Det är verkligen lättare sagt än gjort och tyvärr inte till någon som helst nytta. Säkerligen sant dock, men hjälper inte ändå. Så försök låta bli att säga så, då blir man bara ännu mer stressad.
Som att säga till någon som fått benet avslitet, att försök att inte tänka så mycket på det, så växer det säkert ut ett nytt.
Lättare sagt än gjort.
Nu ger vi oss tusan på att det här ska gå och gör det inte det, så får jag dricka öl på Gotland istället och det är ju inte fy skam det heller!
Anna & Bebisen!
Det här inlägget har jag skrivit i huvudet ungefär en miljard gånger, men sen vet jag aldrig om jag ska våga vara så öppen, eller om jag ens vill vara så öppen.
Men sen får jag mail och kommentarer från er, där ni varit med om samma sak, eller är på samma ställe som jag och ni tackar för att jag skriver om det. Då känner jag att det kanske är viktigt ändå.
Nu har det gått fem månader sen den där hemska dagen i december då allting tog slut.
Fem månader där mina vänners magar växt, bebisar har kommit och jag har försökt blunda så hårt jag bara kan för att slippa se och slippa känna efter.
Men det går ju inte. Till slut måste man ju känna efter.
Att försöka få barn är som ett limbo, man hoppas, tror och känner efter så det bara knakar varje månad, sen blir man lika besviken, hjärtekrossad och tillintetgjord varje gång det inte blir.
Ännu en månad förgäves, ännu en månad senare tills den kanske kommer. En månad till av tro, hopp och förtvivlan.
Överallt hör man solskenshistorier, om att ”det bara blev” och att det minsann är så himla lätt (jag var ju en av dom, det var ju skitlätt….första gången) och jag är så evinnerligt trött på just solskenshistorier. Jag vill höra regnhistorier, om att det gått åt helvete och att det sen blivit bra, att man inte ska ge upp och att det visst går, så småningom. Regniga historier så jag inte känner mig så ensam i mitt eget regn. Fast det får gärna sluta med sol, så jag fortfarande kan hoppas.
Jag ska inte klaga egentligen, fem månader är inte lång tid om man jämför med hur lång tid det kan ta. Men ändå.
Sen, när det väl blir, då ska jag kräkas med glädje, jubla åt foglossning och le åt min onda rygg.
För faaaan, vad tacksam jag ska vara sen, när det väl blir!
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
