Jag flyttade in i mitt kontor för ungefär ett och ett halvt år sedan. Det var mitt livs bästa beslut!

När man jobbar som frilans illustratör, eller frilans överhuvud taget, så sitter man mycket själv.
Jag hade mitt kontor hemma, träffade ingen, såg ingen, kunde sitta i mjukisbyxor i veckor utan att någon brydde sig.

Sen skaffade jag mitt kontor och har älskat varje minut av det! Det är stökigt, färgglatt och framförallt: MITT!
Det är en jädra skillnad att kunna gå till jobbet, även om man gör samma saker som när man jobbade hemifrån. Man måste klä på sig, duscha, träffa folk och dricka morgonkaffe ihop med andra.
Men nu kände jag att det var dags för förändring. Jag funderade lite på om jag skulle flytta hem igen, men med skräckblandad förtjusning bör tilläggas. Jag provade några dagar, men vips så satt jag där i mjukisbyxorna igen. Så nej, att flytta hem var inget alternativ.
Så jag kollade på andra lokaler, andra rum och andra kontor. Men antingen var det för avsides, för dyrt eller för ensamt.

Men igår blev det bestämt! Efter semestern flyttar jag och mitt lilla företag in på reklambyrån XXL som ligger mitt i stan och jag får sitta ihop med andra kreativa människor och slipper sitta ensam!
Jag kommer då sitta mer öppet än jag gör nu, men också med mer likasinnade personer.
Jag kommer fortfarande vara Anna Ritar, jag tillhör inte reklambyrån på något sätt utan hyr min plats där. Så jag är fortfarande min egen och får jobba med vem jag vill och hur jag vill. Det är med andra ord en riktig win-win situation!

Nu känns det helt plötsligt jättespännande att gå till jobbet igen, jag tror det här var förändringen jag behövde!
Det enda sorgliga är, att jag hann komma så långt att jag tog upp telefonen och skulle ringa till pappa och berätta, innan jag kom på att det inte gick.
Han sa alltid att jag borde sitta på en reklambyrå. Så tack pappa, om du nu hade något finger med i spelet!

Något som varit till min fördel hela mitt liv och inte minst sen jag blev egen företagare är att jag helt saknar respekt för auktoriteter.
Jag bryr mig inte minsta om du är stadsminister eller sopgubbe, jag har inga som helst problem med att prata med professorer och högt uppsatta chefer och jag pratar på precis samma sätt med dom som jag gör med mina vänner.
Jag pratade tex om att ”en stor kuk är en klen tröst i en fattig familj” på en jobbintervju hos Gudrun Sjödén och jag drack vin ihop med min professor på universitetet.
Detta gör att jag ofta blir omtyckt då jag inte fjäskar eller slickar någons fötter (detta kan dock också leda till rakt motsatt effekt om personen i fråga gärna VILL att man fjäskar, då hamnar jag långt ner på ”gilla-listan”)
Högt uppsatta män har jag märkt speciellt gillar att jag är som vanligt, att jag inte är det minsta blyg och ganska gå-på-ig.
Det har gett mig massor av roliga uppdrag och jobb genom åren och framförallt väldigt fina kontakter.
Det finns alltid sådana som gör precis som de blir tillsagda, aldrig vågar säga emot eller uttrycka en åsikt bara för att man pratar med ”chefen”. Det är idiotiskt, du förtjänar precis lika mycket respekt som dom, oavsett lön, kön eller position.

Jag läste något en gång som jag brukar tänka på när jag ska träffa någon som anses lite ”märkvärdig”, att han blir inte större jordhög han än jag.
Tänk på det nästa gång, då känner man sig självsäker och stark och tar ingen skit!