Annas Färgcirkel!
När man går på konstutbildning eller kvällskurs eller vad det nu kan vara som har med färg och form att göra, så får man ALLTID måla färgcirkeln! Jag hatar färgcirkeln och har målat den så många gånger att jag tappat räkningen!
Men kanske har jag lärt mig någonting för att blanda färg är lite av min specialité om jag får säga det själv.
Ser jag en färg, vilken som helst så vet jag exakt hur du ska blanda för att få fram just den färgen och vi testade faktiskt mitt färgsinne en gång i tapetaffären!
Jag fick titta på en tapet i en halv minut, sen fick jag den där tjocka högen med färgprover och försöka pricka rätt vilken färg tapeten hade, jag var ett nummer ifrån av sisådär tusen!
Då var jag imponerad av mig sälv faktiskt.
Imorse när jag hade tråkigt satte jag ihop min egen färgcirkel av vad jag haft på mig på senaste tiden, då blev det såhär:
Dagens Porträtt!
Här kommer en liten klen uppdatering innan jag begraver mig i beställningsjobb igen.
Den här teckningen gjorde jag häromdagen som ett arbetsprov för ett jobb jag inte fick. Men jag kan ju visa den för er iallafall:
Dagens Jeans!
Tack för all pepp igår! Ni är bäst!
Det är väl helt enkelt så, att man får bryta ihop och komma igen, som man brukar säga. Vissa dagar är det kolsvart och andra är det lite ljusare.
Nu, efter två dagar med svartrandiga mascarakinder och pyjamasbyxor, känns det lite bättre igen.
Minns ni när Annika Bäckström hade en utmaning att hon skulle ha på sig alla sina klänningar? Det skulle jag också kunna ha, både med klänningar och med jeans.
Jag tycker det är så himla roligt att köpa jeans och sist jag rensade garderoben räknade vi till inte mindre än 75 (!!!) par! Det är ju vansinnigt egentligen, jeans som jeans. Men känslan att hitta de där perfekta jenasen, är en livslång process. Det är samma som med den perfekta vita t-shirten, det är också ett ständigt sökande (som gjort att jag har över hundra stycken!)
På senaste tiden har det dock blivit mest klänningar då ledsamheter har lett till tröstgodiaätande och då känns jeans helt plötsligt inte lika roligt längre.
Men det här paret måste jag ju helt enkelt visa, jag har nämligen sytt dom själv!
När jag gick min textilutbildning fick vi i uppgift att sy byxor och då sydde jag de här jeansen, jeanstyg finns att köpa i alla tygaffärer och speciell tråd till sömmarna finns också, sen var det bara att sätta igång!
Så himla bra att ha jeans efter sina egna mått, nu slipper dom klämma åt runt magen men ändå sitta som jag vill, jag kunde sätta bakfickorna som jag ville ha dom (jeans is all about the bakfickor som ni vet) och sen fick jag trycka min egen etikettlapp, på en bit fint skinn! Lyx!
Vad tycker ni, bu eller bä?
Annas Status!
De senaste dagarna har jag gråtit. Gråtit så mycket att jag trodde jag skulle bli uttorkad i hjärnan.
Visste inte att det fanns så mycket ledsenhet i en och samma person och det är så himla frustrerande när man inte kan förklara för någon hur det känns.
Ingen förstår, man kan inte sätta sig in i hur det skulle kännas om man inte varit där.
Jag har förlorat två av de viktigaste personerna i mitt liv på samma gång. Min pappa och min bebis.
Hur fan förklarar man hur det känns?
Som att bli skjuten i båda benen men ändå behöva gå hem, som att hoppa från ett höghus och ångra sig i luften, som att simma under vattnet och sen inte hitta upp till ytan.
Som att hjärtat går i tusen små skärvor och ingen har tillräckligt bra lim….
Hur förklarar man känslan att vara på sitt livs första ultraljud, på kvällen, akut, och sen inte se någonting annat än en svart klump, inga små fingrar och inga små öron.
Hur man sen ska resa sig upp, klä på sig och samtidigt inse att det inte blir några små bebisfötter på Haga, inga kladdiga barnfingrar i maten och ingen liten spade i rabatten.
Hur beskriver man bäst hur det känns inuti?
Hur kan man berätta för någon som inte varit med hur det känns att säga hejdå till sin egen pappa och veta att det är det allra sista hejdået, att det är sista gången han känns varm och mjuk.
Att han aldrig kommer gå över gräsmattan här hemma mer, aldrig mer säga ”hej Anna” när man ringer, aldrig mer komma och hälsa på mig på mina utställningar, aldrig mer äta kräftor och se på mig med se där pliriga små ögonen och sjunga norrlänsk snapsvisa.
Hur i hela friden kan jag berätta för någon hur det känns?
Hur de känns när man går sönder, när den viktigaste pusselbiten helt plötsligt fattas?
Ingen skulle ändå kunna förstår hur det känns, så jag har slutat försöka förklara.
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
