I fredags åkte jag in till förlossningen med tron om att Småtting eventuellt vänt på sig igen.
Det visade sig att det hade han inte, utan låg med huvudet ner precis som innan. So far so good.

Barnmorskan frågade hur jag mådde och jag sa att jag var så vansinnigt trött på att vara gravid, att jag liksom inte hade någon ork till någonting längre. Dessutom har jag fått så jäkla ont i fingrarna de senaste veckorna, kan inte böja dom ordentligt och allt där man måste greppa gör ont.
Hon förde fram denna informationen för läkarna och vips stod det två grönklädda läkare i mitt rum.
De sa att de inte startar en förlossning såhär tidigt (37+2) men att de kunde tänka sig att göra en hinnsvepning för att se om kroppen själv ville starta förlossningen då.

Jag har aldrig gjort en sådan förut, men hört talas om det och i de allra flesta fall sätter förlossningen igång av det så jag var mer än villig att prova.
Svepning, skulle jag väl kanske inte kalla det, snarare brutalt våld mot mitt stackars inre!
Läkaren trycker alltså in fingrarna i livmoderhalsen och försöker känna på fosterhinnorna och bebisen huvud, som jag förstod det. Allt för att reta igång förlossningen.
Detta gjordes alltså TVÅ gånger, eftersom den ena läkaren var ny och skulle lära sig, så gjorde de varsin gång.
Aj.

Men det var ju snabbt överstökat så jag fick åka hem direkt efter.
Under dagen och kvällen hände det inte mycket mer än att det ömmade lite men det kan man ju förstå efter en sådan behandling.

Morgonen efter lossnade dock slemproppen (kan mycket väl vara det värsta ordet i svenska språket) i omgångar under dagen och har nu gjort det i två dagar.
Igår hade jag lite värkar men inget ihållande, bara kraftiga hugg då och då.
Men nu väntar jag spänt på att vattnet ska gå när som helst och det känns liksom i kroppen att något är i görningen så att säga.

Så himla spännande detta!
På onsdag ska jag på kontroll igen och har han inte kommit då så ”sveper” dom igen.
Kom igen nu Stig, vi längtar efter dig!

Nu ska jag åka hem från jobbet, skulle bara hit och hämta en sak och det känns lite risky att vara ute och spatsera såhär när vattnet kan gå när som helst!

Ursäkta min frånvaro, har legat hemma i soffan och tagit igen mig i några dagar. Ibland behöver man göra det, speciellt i lägen där man väger cirka hundra kilo mer än i vanliga fall.

Igår hade jag tid hos mvc. Ett helt vanligt rutinbesök.
Jag berättade att jag trodde han låg i säte och barnmorskan började klämma och känna på magen. Neeeejdå konstaterade hon, det är huvudet som är ner, det känner jag allt.
Men för att vara på den säkra sidan så dubbelkollade hon med ultraljud och visst var det rumpan som låg nedåt!
Vilken magkänsla man har ändå, kände ju på mig att det var fel.

Så det var bara att bege sig direkt upp till förlossningen för att försöka göra ett vändningsförsök.
Jag ringde efter Emil som fick åka från jobbet och vara med, sådana saker vill jag helst inte göra själv.
Jag hade läst på en hel del om vändningsförsök, både lyckade och skräckhistorier och kände instinktivt att jag inte ville göra det.
Jag tyckte vi kunde boka in ett kejsarsnitt och plocka ut honom istället men så enkelt var det visst inte.
Flera barnmorskor förklarade hur vändningen skulle gå till, de pratade om hur stort ingrepp det är med kejsarsnitt och att det alltid är bäst att föda vanligt om det går.
Jag var minst sagt svårövertalad.

Men så kom det in en läkare som mer pratade klarspråk, lät mig säga vad jag tyckte och hur jag ville ha det och efter att jag pratat med henne bestämde jag mig för att ge vändningen ett försök.
Jag gillar när läkare är tydliga, inget himla daltande och mes-fasoner. Säg som det är bara!

I vilket fall som helst så fick jag en kanyl i armen där det sprutades in bricanyl vilket gav mig en superhög puls på en gång och det kändes som jag precis sprungit flera mil trots att jag låg still i sängen, SÅ SJUK KÄNSLA!
Medicinen får man för att livmodern ska slappna av och göra vändningen lättare.
Två barnmorskor och två läkare bevakade det hela noggrannt med ultraljud, hjärtljud osv, så det kändes tryggt.
Sen satte en av läkarna igång och knuffa runt bebisen, ganska hårdhänt och det här kändes ju hur konstigt som helst och var ganska obehagligt men snabbt överstökat. Bluuuuoooppp så låg han med huvudet ner!

Sen bevakades hjärtljuden i ungefär en timme efteråt för att se om han mådde bra där inne, men det var inga problem.
Nu återstår det alltså att se om han håller sig åt det här hållet.
De senaste tre veckorna har han nämligen legat på tvären, med huvudet nedåt och sedan i fullt säte, så han är minst sagt en rörlig bebis!

På onsdag har jag en ny tid på förlossningen, skulle han då ha vänt sig om igen så gör de ett nytt vändningsförsök och sedan direkt efter sätter de igång förlossningen!
Så spännande! Han kan alltså vara här om en vecka!
Ligger han kvar som han gör nu, så låter de honom ligga tills det kommer igång av sig själv och går det inte att vända så blir det snitt.

Om man räknar på hur länge Knut låg i magen, så föddes han imorgon, i vecka 37+1. Vi får väl se om lille Stig kommer före eller efter.
Jag tippar på att han kommer om fyra-fem dagar.
Men jag har haft fel förr…..