Annas Vårinspiration!
Nu är jag trött på jul, snö och tråkigheter.
Så fort jag kommer tillbaka hem till mitt hus ska jag slänga ut granen, plocka bort alla röda dukar och göra mig av med alla kottar och skit för att få plats med lite ny vår i huset!
Det här är mina planer för våren i mitt älskade hus:
Sätta upp dubbeldörrarna i trappan igen och måla dom riktigt citrongula!
Bygga en sänggavel!
Hitta fler sådana här stolar, än så länge har jag bara en som jag målat rosa som på bilden.
Måla om våra köksredskap såhär, mest för att det är så fint.
Tapetsera köket blommigt och sätta upp gräddvit bröstpanel.
Pyssla ihop kaninburkar med sprayfärg och plastdjur.
Måla om gästrummet i blek mintgrön istället för ful beige som det är nu.
Bästa färgen!
Hitta ett vitrinskåp så allt vårt fina porslin slipper stå gömt i stängda skåp.
(Alla bilder är från min Pinterest!)
Annas Tröstskor!
När livet är jävligt och man inte ser någon ljusglimt alls, då behöver man nya skor.
Det får iallafall alla steg i förhoppningsvis rätt riktining, att bli lite finare.
Här är mina nya tröstskor:
Senaste Veckans Teckningar!
Att leva i ett limbo mellan liv och död är mer påfrestande för psyket än jag trodde och jag är ärligt talat helt jävla slut i huvudet!
Men att bara försöka finnas till, lägga en hand på pannan och hjälpa till med det som går känns så…..fjuttigt.
Man vill bara rädda honom. Ta honom under armen och fly från alla sjukhussängar och tråkigheter.
Man kan tyvärr inte fly.
Så istället sitter jag upp på nätterna och flyr in i teckningarna.
Det här är den gångna veckans natt-teckningar:
En annan Emma
Perspektiv På Livet!
På två månader har jag sett fem olika avdelningar av sjukhuset, har mött tjugo olika sköterskor på bara två veckor och kan namnet på läkare jag önskar att jag aldrig behövt möta.
Vet diagnoser på sjukdomar och medicinnamn, symtom och statistik.
Sånt jag aldrig velat veta.
På två ynka små månader har mitt liv blivit helt annorlunda. Min syn har ändrats helt.
Jag bryr mig inte längre om samma saker som förut, prioriterar inte längre likadant och har inte ägnat mitt ”gamla liv” en tanke.
Hur blev allting såhär?
Hur gick pappa från frisk till sjuk? Hur kunde allt det här bara hända utan att någon frågade om vi ville vara med?
Vi hade sagt nej.
Nej vi vill inte vara med.
Vi vill inte se vår fina, mjuka, luddiga pappa försvinna och tyna bort.
Varför frågade ingen oss?
Vi hade sagt nej.
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
