När ens värld liksom vält upp och ner så saknar jag någon som inte vet ett dugg, som bara är sitt vanliga bubbliga jag och som fortsätter leka och hoppa som om ingenting.
När allting är såhär så saknar jag mitt hjärtas lilla sol, Majken.

Förlåt att min blogg blir som ett enda stort svart hål just nu, ska försöka att skriva om roligare saker än bara tråkigheter. Men det är så svårt när det är det enda som kretsar i huvudet och den här bloggen liksom blivit mitt andningshål.
Men man kan se små positiva saker i allt elände, min familj har blivit tightare och starkare än någonsin. vi ringer varann flera gånger om dagen, jag, min mamma och min bror. Och pappa då förstås, när han orkar och kan prata.
Vi håller i varann så hårt vi bara kan, hjälper till, tröstar så gott det går och åker många mil så ingen behöver vara ensam.
Det är fint.
Fint att veta att vi alltid alltid har varann iallafall. Oavsett vad som händer.

Jag har vridit och vänt på det här inlägget. Ska jag eller ska jag inte skriva om det här.
Jag har alltid varit väldigt personlig i min blogg, men frågan är om jag vill vara såhär personlig.
Sen kände jag efter och jag vet att ni förstår och att ni alltid är så himla kloka och bra, så kanske är det bra att dela med sig.

Jag hade en stor hemlighet. En sak jag väntat ivrigt på att få berätta för er.
För ni blir ju alltid så glada för min skull, alla hurrarop vi fick när vi gifte oss och när vi flyttade in i drömhuset, ja allt sånt kommer från er.
På julafton skulle jag berättat.
Jag skulle berättat om vårt lilla knytt som låg i magen, om alla små minikläder jag hämtat hem från mamma, om illamåendet och den lilla runda magen som började synas om man putade lite extra.

Sen kom beskedet med pappa, besöket i Karlstad med sjukhussängar och morfin och pappan i sjukhuströja.
Alla var så ledsna med samtidigt så glada för den lilla lilla magen som skymtade och pappa klappade och sa att jag skulle vara rädd om mig och lilla knyttet därinne.

Sen kom vecka 12. Veckan då man enligt boken kan pusta ut. Då den största risken är över.
Då man kan börja hoppas och berätta och jubla.
På dagen vecka 12 kom blodet.
Akut ultraljus. Inget litet hjärta, ingen liten näsa och inga små öron.
Bara tomt.

Nu har vi inte längre planer att ligga på BB på midsommar, jag har vikit ihop alla små bebiskläder och lagt dom längst in i garderoben, ställt undan gunghästen och barnstolen och gråtit så mycket i Emils knä att hans tröja blivit alldeles våt.

Nu känns allt bara tomt. Som om ingenting. Ingen rund mage längre, inget illamående och saltgurkorna står orörda i kylskåpet.
Bara tomt.

Jag vill inte ha styrkekramar och huvuden på sne och ledsna ögon, inga peppande ”men det är bara att sätta igång igen” och inga frågor om hur jag mår.
Jag vill bara ha förståelse över att jag inte orkar träffa mina vänner nu, att jag inte orkar så mycket som att se en gravidmage och än mindre orka prata om det här.
Jag vill bara vara ifred, prata med min familj, träffa de som vet hur det känns, åka bort härifrån.

Jag som var så rädd så rädd om den lilla…..
Nu vet ni.