Min vän Emma gifte sig alldeles nyss och hon beskriver det så bra i sin blogg, hur det är att blogga just om bröllopet.

Det är supersvårt. Just nu är jag liksom alldeles blank i hjärnan.
Det är så nära nu att det blir overkligt och svårt att sätta ord på. Vill inte förstöra det genom att prata sönder det.

Jag har fått otaliga sms och telefonsamtal, kramar och hurrarop att snart, snart är du fru! Sen frågar alla om jag är nervös.
Det är jag konstigt nog inte.
Jag är mer förväntansfull och som sagt, en smula avtrubbad skulle man kanske kunna beskriva det.

Jag är en sån där människa som planerat mitt bröllop ända sen jag var liten så gudars skymning vad jag väntat på denna dag!
Och nu är den snart här.
Klart jag längtar och klart jag ser fram emot det, det ska ju bli mitt livs dag. Men mest av allt längtar jag nog ändå efter att få vara gift med min man.
Att bara få vara, bara vi.
Det är ju liksom det som är hela grejen.

Det är nog så, trots allt, att jag inte riktigt förstått att nu händer det.
Att även jag blev gift till slut, att det blev just med honom och att det blev just här.

Min fina, starka, älskade Emil.
Det är det enda som egentligen betyder någonting.
Att han finns.