Dagens Randiga Outfit!

Idag känns allting jättemycket bättre. Tänk vad lite pepp från er kan göra, tusen tack!

Igår när jag kom tillbaka från vårdcentralen kom min coach in på mitt rum och vi pratade en stund. Tänk så bra att ha en egen coach, hon är som en psykolog och jobbcoach i samma person!
Hon frågade och jag förklarade och sen kändes allting så himla bra efteråt, när hon sa att jag faktiskt har råd att tacka nej ibland.
Man måste inte alltid göra allt.

Så från och med nu tackar jag nej om jag inte känner att det passar mig, eller är ett sådant uppdrag som tar mer än det ger.
Så skönt det känns!

Dessutom kom jag hem till ett stort paket i brevlådan och jag är nu ännu en Jumperfabrikenklänning rikare!
Jag har gjort ett jobb åt dom som jag är så hiskeligt ivrig att få visa er, men än så länge är det hemligt. Men det blev så himla himla bra! Så jag visar så fort jag får tillåtelse,

Såhär ser klänningen ut på, perfekt för blåsiga sommardagar eller ljumna augustinätter. Jag älskar den! (de prickiga skorna är från Monki och gamla som gatan)

 Tack igen för att ni är så jädra fantastiska och alltid stöttar mig och hejar på, oavsett hur jag mår och vad jag ger mig in på! Ni är verkligen helt fantastiska, så tack!

Annas Status del 2!

Tack för att ni är så peppande och bra! Det hjälper verkligen så himla mycket!

Dessutom är ni uppenbarligen ganska kloka, proverna visade ingenting. Mina värden är som de ska, jag har ingen infektion och ingen bebis i magen.
Dock en helt slutarbetad kropp. Precis som ni sa.
Att köra på med en diet nästan enbart innehållande protein, ihop med ett bröllop, ett hus och ett eget företag var väl helt enkelt för mycket på en gång.

Att bröllopet håller på att vända ut och in på mig har jag skrivit om tidigare.
Det beror inte på någon annan än mig själv.
Det har visat sig att jag har ett kontrollbehov som är gigantiskt och jag är så petig och har en bild i huvudet precis om hur jag vill ha det.
När jag sen måste ändra den eller kanske inte klarar av att leva upp till alla girlanger, vintagebröllop och vackra bilder man ser överallt så känner jag mig så….misslyckad.
Jag har satt en enorm press på mig själv att ha det så himla fint, och eftersom jag är känd bland mina vänner som den pyssliga och trixia så får jag sjuka prestationskrav på mig. Men bara från mig själv.
Alla andra bryr sig säkert inte om allt som jag stirrar med, om en milimeter inte stämmer på en vimpel eller om ett grisöra inte råkat bli kritvitt när vi sprayat det.
Jag är den värsta bridezillan i historien. Men det märker ingen annan än jag och insidan av min kropp.
Jag tänker att det kan jag fixa själv, jag löser det, ge mig bara lite tid så hinner jag fixa alltihop själv.
Jag längtar som tusan till det här bröllopet, till att bli man och fru Ileby, att få vara vi och att se alla man bryr sig om på samma ställe, men någon sa till mig häromdagen att ”det bästa med att vara gift, det är att man aldrig behöver göra om det igen”
Ovanpå min bröllopshets, la jag in dieten i hopp om att bli någon slags övermänniska.
Det orkade jag bara inte med. Det höll inte, även om jag verkligen verkligen tog i och försökte!
Hann inte gå och träna varje morgon, inte när inboxen var fullproppad av beställningsjobb och uppdrag som måste göras.

Nu har jag försökt sortera lite, välja att ta de uppdrag som inte måste vara klara imorgon, eller göra de teckningar som jag själv tycker ska bli roliga.

Måste       hinna       andas.

Imorgon är det en vecka kvar tills jag landar i Turkiet. Med mig har jag tre tjejkompisar. Inga måsten, inga krav. Bara sand mellan tårna, solvarm mage och paraplyer i drinkarna.
Den här resan, kan mycket väl vara de bäst investerade pengarna i mitt liv.

En vecka kvar.

 

Annas Status!

Någonting är fel. Jag känner det i hela kroppen.
Den reagerar inte som jag vill, den orkar inte vad den borde och jag önskar hela tiden att jag sov när jag är vaken.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men det känns fel.
Som att jag är en sur disktrasa, urkramad och hängig.

Idag ska jag till vårdcentralen och ta en massa prover och se vad det är som inte stämmer.
Eller så inbillar jag mig bara, att det är min stressade hjärna som gör att min hy blir grå och att jag inte orkar bre en smörgås ens, än mindre tänka tanken på att äta mat.

Jag vill inte vara sjuk, orkar inte och hinner inte.
Jag vill må bra och vara pigg och jag tar i ända från tårna för att försöka att må mitt bästa.

Men det går inte.

Hoppas de där proverna visar nått, så jag kan få något som hjälper mot darriga händer och blytunga ögonlock.
Vad som helst.
Bara det går över.

dont like to talk?

You and me both.

Stalk me on insta instead.

deal?