Vi har bokat präst! Äntligen!
Jag har varit supernervös över att vi skulle bli utan för alla präster vi fått tips om har varit antingen sjuka, alldeles för högreligiösa eller bokade men till slut fick vi äntligen tag på han som var vårt första val och i måndags hade vi vårt första möte.
Han var precis som jag hoppades, precis som vem som helst!
Varken jag eller Emil är särskilt religiösa egentligen men båda var ändå överens om att en präst skulle passa oss bäst.
Nu har vi dessutom fått forma vigseln precis hur vi vill så vi har tagit bort några av de bitarna vi inte kände behövde vara med och stoppat in andra saker som känns lite mer ”vi”. Känns toppenbra!

Men sen skulle prästen förklara hur det hela går till, så han började med att säga ”…ja och så kommer ni in där och så sjunger vi en psalm, sen läser vi upp löftena….jag lovar att vara dig trogen tills döden skiljer oss åt och så vidare och så vidare….
Herregud!
Precis då var det det verkligen slog mig, vi ska ta mig tusan gifta oss!
Det kändes helt plötsligt så väldigt verkligt, förut har det liksom inte sjunkit in. Tills döden skiljer oss åt.
Det är förhoppningsvis en jädra lång tid det!

Sen satt jag helt chockad resten av kvällen och försökte smälta det hela, medans Emil fick förklara igen och igen varför han ville gifta sig med just mig.

Vissa människor gifter sig ”för att det är smidigt” eller för att de redan varit ihop så länge och har barn och sådär.
Men för mig är det här världens största grej, som ett JÄTTEbeslut.
Som känslan man har innan man bestämmer sig för att tatuera hela kroppen, det är ju ett ganska stort beslut.
Eller som att bestämma sig för att bli buddist eller ändra livsskådning.
Vad som helst.
Så stort känns det!
Att bestämma sig, att nu är det du och jag. För all framtid.

Jäkligt stort, läskigt, underbart, skrämmande och fantastiskt egentligen!

Sicken himla tur att jag gifter mig med den absolut bästa mannen på jorden då, så slipper jag iallafall oroa mig över det.