Igår såg jag en farbror som hade trillat omkull och stod och höll en servett mot huvudet med blodig hand och mössan på sned.
Då höll jag på att börja gråta mitt på Centralstationen och ringde genast pappa som fick lova dyrt och heligt att aldrig, aldrig välta omkull.

Ledsna farbröder och ensamma tanter är det som ger mig mest hjärtesorg i världen.
Det och borttappade, hemstickade vantar som mammor stickat massvis med kvällar för att man ska bli glad och varm om fingrarna i storstaden.

Åh.

Alltså den här mässan, den är så sjukt stor! Har gått runt i timmar och har ändå bara sett en tredjedel!
Min hjärna kokar av intryck, färger och idéer.
Jag har sett Ernst, pratat med en man om att va ung tjej och egen företagare, köpt stämplar till kontoret och ätit mitt livs dyraste och sämsta sushi.
Bra dag med andra ord. Men jag kommer somna tidigt ikväll vill jag lova!

(100 spänn för sex iskalla äckelbitar)

Idag ringde Emil och berättade att han ”fixat ett hus”. Så på måndag ska vi få komma in och titta.
Vi ska få gå in i ett rött trähus med vita knutar, med brutet tak och åkrar som närmsta granne! Som vi längtat, väntat och drömt om just precis det!

Nu kommer den bästa delen: vi får hyra det!
Till en hyra lägre än lägenheten vi har nu, för mer än dubbelt så många kvadrat och vi har första tjing!

Otaliga gånger har vi åkt förbi det huset och sagt ”tääääänk om vi bodde hääääär!”

Idag har jag nypt mig själv i armen så många gånger att den blivit alldeles blå!

På måndag…