Anna om Emil!








Emil tycker om att slå in smörgåsar i folie och sen försiktigt lägga ner dom i en burk till mig att ha med till jobbet.
Han tycker om att klä upp sig i sin nya fina jacka han fått av mig, att matcha skorna med halsduken och sen fråga mig om jag tycker han är fin.
Han tycker om att stå flera timmar i köket, med en handduk i bakfickan och förklädet jag gjort med mormor-tryck på, han har Eldkvarn på högsta volym och tycker om att lägga upp sparrisen på ett särskilt fat för sig och fetaosten på ett annat och sen bjuda mig på hela kalaset.
Han tycker inte om att ligga nära i sängen och blir lätt hundra grader varm. Men ibland drar han mig nära det bara går och jag får sova med näsan i hans armhåla.
Han tycker mycket om program om gamla bilar men var ändå den som introducerade mig för The Hills.
Han kan träna i timmar, komma hem helt dyngsur och ändå lukta gott.
Han tycker om att sitta på balkongen och dricka rödvin med mig på sommarkvällarna, sen hämta alla filtar vi har och sitta kvar där hela natten.
Han tycker at det är jätteroligt att dansa fast vi är lika dåliga båda två. Ändå vill han alltid dansa med mig när vi är ute.
Han tycker om att planera fina fester, där han får göra listor på vad som ska göras, duka fint och dela in folk i lag.
Han tycker om när jag har håret i lilla My knut och han tycker att mina bröllopsskor är det finaste som finns.
Nu är det åtta månader kvar till Emil blir min man.
Jag önskar att det var imorgon.
Annas 30 Sekunder!

På torsdag har vi fått i uppgift på jobbet (där jag har mitt kontor ingår också vägledning och coachning) att göra en elevator pitch. Du ska alltså stå framför en kamera och presentera din affärsidé och vem du är på 30 sekunder.
Detta är givetvis superbra, både som träning och för företaget. Ändå kan jag inte sova på nätterna inför det här.
Sjukt, det är trettio små sekunder, bara folk jag känner, ändå tycker jag det känns som om jag ska bestiga Mount Everest i bikini.
Jag hatar sånt här.
Fast en del av mig vet att jag kommer lära mig massor, att det är bra att våga utmana sig själv och att jag egentligen är extremt feschlig (Värmländskt uttryck för feg).
Jag har alltid avskytt sånt här, att stå framför folk och prata och hela den där biten. När jag skulle gå modevisning för min förra skola bröt jag ihop totalt dagen innan och bara grät och grät och sa till Emil att han fick gå istället för mig.
Men sen gick jag och tusan va stolt jag va efteråt!
Men det är lika bra jag övar nu, hur ska jag annars kunna ta emot Nobelpriset i illustration om några år?
Anna Inspireras!

Jag blev superinspirerad av den här musikhjälpen grejen! Nu längtar jag efter att få teckna massvis med porträtt, kanske i annan stil än det jag brukar, längtar efter att testa nya saker och utveckla tecknandet lite till.
Men just nu finns det ingen tid till något annat än julklappsbeställningar, så jag återkommer med nya tecknar direkt efter julafton!
Fast det här är det värsta jag vet, att stå emot när inspirationen tränger sig på.
Men men, får skynda mig med beställningar så kanske jag hinner teckna lite innan jag åker till Karlstad på torsdag.


