Jag har skrivit om min högstadietid förr. Skrivit om hur mycket jag hatade att gå till skolan, att jag nu i efterhand inte ens kan förstå att jag klarat av åttonde klass och att jag aldrig aldrig mer vill sätta min fot i en högstdieskola.
Men idag på lunchen på jobbet pratade vi om högstadiet, om allt det jobbiga men också om det som var så fint. Så oförstört och lätt (fast man tyckte det var väldigt komplicerat då)
Vi pratade om lukten av ljummen vårasfalt, med rullgrus, mopedljud och bensinlukt. Finns det någonting som luktar mer ljuvligt och mer tonåring än just den kombinationen?
Lukten av varm tonårspojke, lite svett och lite bensin. Åh.
Vi pratade om hur man kunde sitta i timmar, på en bänk (på ryggstödet med fötterna på sitsen givetvis) och bara sitta bredvid varann. Inte säga någonting och ändå tycka att det varit den bästa kvällen på länge.

När man satt och väntade på att moppekillarna skulle åka förbi och när de väl gjorde det tittade man ivrigt åt ett annat håll för att inte se intresserad ut, samtidigt som ens lilla tonårshjärta slog volter och hoppades innerligt att han tittat just på mig.

Jag och min bästis på den tiden, väntade utanför matsalen VARJE matrast. Väntade tills niorna gick förbi, så man fick se honom. På fem sekunder hade han gått förbi, antagligen inte ens sett mig och ändå kändes det som man fått hela himlen i huvudet!
Om, jag säger om, han mot förmodan hade sagt hej hade jag nog dött på fläcken.
Tänk då, vilket inrutat liv man hade, med oskrivna regler och klädkoder, vad man fick och inte fick göra, hierarkin i uppehållsrummen och alla miljarder delicatobollar man ätit. Då var det viktigaste som fanns i livet att ha just rätt jeans. Hade man bara det var man säker. Hade man inte det, var varje steg ett minfält.

Inte visste man då, att det inte blir ett dugg bättre sen. De där viktiga jeansen byter bara skepnad och blir ett gymkort man måste använda minst tre gånger om dagen, reglerna är detsamma och man skulle bara våga säga emot chefen som alla svansar runt och trippar efter.
Allt är precis som förr, fast istället för att sitta ensam på en toalett så sitter jag nu ensam på ett kontor.
Fast på det här kontoret bestämmer jag, här finns inga regler och inga minor utanför dörren.
Här finns bara jag och här inne tänker jag förverkliga alla drömmar jag knåpade ihop när jag satt ensam på den där toaletten, i åttan, med ett helt rum tickande bomber utanför.

Här finns bara jag.

Som ni vet försöker jag ju ta ledigt på helgerna. Ledigt från kontoret och ledigt från bloggen. Men hela tiden tänker jag på blogginlägg, kommer på jättefinurliga inlägg (som jag senare glömmer bort)

Idag har jag iallafall varit produktiv. Gick upp halvåtta och bäddade så fint jag kunde, dammsög hela lägenheten och fixade iordning det sista. Sen gick jag och mötte mitt hemma hos team.
Dagen gick toppenbra och nu återstår bara att spänt vänta på resultatet.

När julruschen lagt sig och januari kommer har jag tänkt börja måla igen.
Det var evigheter sen jag målade en olja och har varken haft tid eller lust. Men januari är en bra målar-månad. Det är iskallt ute och man kan dricka litevis med kaffe och stänga in sig med oljefärgerna och bara måla sig bort.

Men nu tar jag ett djupt andetag och fixar det sista inför julen. Sen hem till Värmland och ladda batterierna (och fylla magen med grönkål)
Igår fick jag min första julklapp. Fast det var ingen julklapp utan en grattis-till-ditt-nya-kontor-present (eftersom vi inte skulle byta julklappar) från mina fastrar.
Det var det finaste jag fått på länge, kolla bara! Hur mycket Anna kan det bli?!
Det är Lilla My och hon ritar, bättre kombo får man leta efter.
Jag blev hur glad som helst och nu kan jag inte bestämma mig för om jag vill ha henne på kontoret eller hemma. Men visst är hon fin? Ser nästan ut som om jag ligger där och ritar. Idag har vi ju till och med samma frisyr.