Livet Efter Detta!
Den här veckan går jag in i vecka 26 och jag har verkligen börjat se ljuset i tunneln. Det finns ett slut på det här!
Så kändes det inte för några veckor sedan när jag låg däckad av illamående och kände att det här var det sämsta beslut jag någonsin tagit (att vara gravid alltså, själva bebisen är mer än välkommen)
Nu mår jag mycket bättre och det känns lite som nedförsbacke nu. SÅ SKÖNT!
Eftersom jag ändå utsatt min arma kropp för detta ännu en gång tycker jag att jag och den är värd presenter. Som ni vet så gillar jag ju det här med unn, så nu har jag minsann unnat mig!
Träffade min barnmorska igår och hon sa att det viktiga var egentligen inte hur mycket eller lite man går upp i vikt under graviditeten utan det som var väsentligt var att man går ner till sin ursprungs vikt igen efteråt.
Först blev jag lite stött över kommentaren (gillar inte att prata vikt och speciellt inte i det här läget) men hon förklarade det som att om en mamma väger 60 kilo när hon blir gravid med sitt första barn, sen går upp 20 kilo under graviditeten och sen går ner tio efteråt så väger hon alltså 70 kilo. OM hon då blir gravid igen och går upp tjugo kilo och sen går ner hälften av det så har hon alltså en övervikt på 20 kilo som hon inte hade innan, vilket kanske inte är så bra.
Så hon hade ju en poäng tycker jag nog ändå.
Själv gick jag upp 15 kilo förra gången och det tog ungefär ett år att gå ner det igen. I min enfald trodde jag att det skulle ”trilla av” av sig själv. Det gjorde det alltså inte alls.
Den här gången är jag väldigt peppad på att bli ”mig själv” igen, riktigt längtar efter att få gå till gymmet igen, att få ta i (utan att kissa på sig, som nu) och jag längtar efter min garderob som just nu ligger nedpackad i lådor.
För att peppa mig själv ytterligare har jag alltså unnat mig två saker:
Först ut den här kjolen från Marimekko. Som bekant vid det här laget så älskar jag Marimekko och nästan ännu mer nu på senare tid, tycker de har shapeat upp sig ordentligt. Inser själv att den här kjolen kommer nog ta en stund, minst sagt, att gå i igen men den som väntar på något gott! Tänker att jag ska klä ner den ordentligt med svart t-shirt ochconverse till. Älskar den redan så mycket, trots att den hänger där och hånar mig för tillfället!
Sak nummer två jag unnat mig är de här byxorna från Rodebjer som jag köpt på tradera.
Jag ÄLSKAR ju det här mönstret och ibland är byxor så mycket lättare att ha på sig än kaftan, så det känns verkligen fint att jag äntligen fick tag på ett par!
De här ska jag också matcha med svart eller vit t-shirt och saken är biff som man brukar säga!
Har hört att den här modellen ska vara ganska stor i storleken men tror ändå att jag snällt får vänta ett tag på att komma i de här brallorna.
Nu ska jag och min jättemage (som alla frågar om det snart är dags) sukta efter de här två godbitar och drömma om att det finns ett liv även efter denna graviditet!
Dagens Porträtt!
Äntligen kan jag få lägga upp något jag tecknat!
De senaste månaderna har jag suttit begravd bland skisser och teckningar men allt är än så länge hemligstämplat (som det alltid är) och jag längtar så himla mycket efter att få visa er. Men tids nog så.
Men igår skickade jag in alla originalteckningarna till förlaget så nu är det bara att hoppas att de kommer rätt och inte försvinner på vägen.
Nu får jag alltså teckna precis vad jag vill!
Det första jag gjorde när jag kom till jobbet imorse var att slänga mig över min inspirationsmapp och där hittade jag den här bilden från Floras instagram, på Sara.
Den har legat där länge och skrikit efter att jag ska teckna den och nu äntligen hade jag tid till det.
Att ha uppdämd inspiration och sen få släppa lös den är verkligen den bästa känslan som finns!
Att bara gå in the zone och skärma av sig och varken höra eller se något annat.
Jag är uppriktigt ledsen för alla som inte får uppleva den känslan, storslagen!
Nu, x antal senare är jag färdig!
Jag använde mig av promarker och brushmarker till hela bilden och sen gick jag på med lite polychromos på huden efteråt.
Så jäääääkla svårt att teckna vatten, men kul!
Annas Frihet!
Idag tecknade jag den sista bilden till vår nya bok Paketlandet, som kommer till hösten!
Det här har hängt över mig den senaste månaden och jag har verkligen gruvat mig för om jag ska hinna klart eller inte och stundtals nästan gått in i väggen pga den här boken. Men nu är det alltså klart och det känns så evinnerligt skönt att jag klarade det!
Parallellt med boken har jag även jobbat med ett stort uppdrag åt ett nytt godismärke som lanseras i slutet av sommaren så jag har haft två megastora deadlines att förhålla mig till nu under våren och försommaren.
Även det jobbet är nu klart och inlämnat!
Så idag börjar inofficiellt min semester och nedtrappning inför bebisen!
Jag har fortfarande en lista med beställningar jag borde göra, men jag har sagt åt alla mina kunder att det får hinnas med i mån av tid.
Just nu vill jag bara fira att alla mina måsten är klara!
Jag ser fram emot att teckna egna grejer igen, få leka loss med färger och tekniker och inte vara styrd av något manus eller andras idéer.
Jag har så mycket på lager i min inspirationsmapp som jag bara längtar efter att hugga tänderna i..
Jag längtar också efter att få njuta av att vara gravid och inte stressa. Få knuffa tillbaka när bebisen sparkar, få njuta av magen, det är trots allt sista gången.
Vecka 28 går jag på en fyra veckor lång semester. Vi börjar med en vecka på Öland och sen lite Värmland och Höganäs har vi inplanerat också. Plus en spelning med Winnerbäck i Helsingborg!
Vecka 32 är jag tillbaka i ateljén, förhoppningsvis superutvilad, solbränd och hög på sommarminnen (längtar efter att fylla kameran med Öland!) och då går jag också in i vecka 32 i graviditeten (jag följer de riktiga veckorna så att säga, så smidigt) så det blir väl jobb några veckor till innan bebis.
Har ingen direkt plan på när jag ska sluta jobba, om jag ens ska sluta?
Tänker att jag jobbar tills vattnet går haha!
Nu ska jag teckna nått bara för min skull!
10 Anledningar Varför Jag Hellre Bor i Värnamo Än i Stockholm!
Ofta får jag en känsla att Stockholmare tror att alla som bor utanför Stockholm hellre hade bott i Stockholm om de fått välja. Att vi liksom inte kan bo där, av en eller annan anledning.
Här är tio anledningar till att jag hellre bor i en pyttestad än i Stockholm:
- Det finns inga avstånd. Om jag ska åka till någon som bor på andra sidan stan, dvs så långt bort man kan komma, så tar det en kvart att cykla dit.
- Jag brukar säga att det är lätt att vara bäst i Värnamo. I den här stan är jag ”hon som ritar”, alltså får jag de uppdrag där det behövs någon som ritar. I Stockholm finns det tusentals andra att slåss med om varje uppdrag.
- Man kan gå ut själv. I teorin kan man gå ut på måfå i Värnamo och ändå räkna med att man kommer känna någon annan som är ute. Det blir liksom en gemenskap bara av att befinna sig i samma stad.
- Tjänster och gentjänster. Jag hjälper dig att lägga om ditt tak så hjälper du mig att måla staketet. Alla känner nån som känner nån och så fortsätter det i evinnerlighet i småstäder. Väldigt hemtrevligt och lite en känsla av att leva på medeltiden på samma gång.
- Alla hör ihop i ett enda stort invecklat släktträd. Alla vet vem som är släkt med vem, vems barn man är, vem som är gift med vem och vem som jobbar var. På gott och ont. Just den här biten kan jag tycka är lite tröttsam då det alltid måste benas ut hur man hör ihop. Något som aldrig händer i en storstad.
- Mun mot mun metoden. Jag har fått otaliga jobb just för att någon varit nöjd och sen rekommenderat mig till nästa person som sen gjort samma sak till sina vänner. Strålande marknadsföring!
- Det finns en möjlighet att påverka. Numera är jag med i styrelsen i Värnamo Företagarförening och sitter således med på diverse möten med kommunen och andra bestämmande typer. Min åsikt spelar roll och det jag tycker och säger är det någon som lyssnar på. Det är en väldigt storslagen känsla.
- Hemmafester. I en liten stad som Värnamo bor de allra flesta jag känner i hus. Alltså blir man hembjuden och bjuder hem folk i större utsträckning än om man bott i en trång etta. Alla grillar och ses hemma hos varann istället för ute på barer och krogar. Det gör det väldigt gnuint och hemtrevligt och alla barn kan springa runt ihop i trädgårdar och sen somna på diverse soffor och sängar. Det här är det absolut bästa med att bo i en småstad, platsen!
- Tillgången till naturen. Här finns allt, sjöar, naturområden, nationalparker och vidsträckta skogar. Inga anlagda grönområden utan natur på riktigt. Utan höghus och ljud från motorvägar.
- Trevligheten. I småstäder tar man hand om varann, hjälper till och löser problem. Man vet aldrig när det är min tur att sitta i knipa. Ofta när jag är i Stockholm, speciellt om jag befinner mig runt Stureplan, så slås jag av hur oerhört otrevliga och dryga många är, inte alls sådär trevliga och hjälpsamma. Som när jag och Emil skulle äta på Taverna Brillo men fick inget bord för det var fullt, men fem minuter senare, när Cissi Forss var med, så fick vi genast plats. Så drygt beteende och det skulle aldrig hända i en liten stad. Här är det ingen skillnad på folk och folk och det är det absolut bästa med att bo här!
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
