Anna och Huset, del 2!
I onsdags var det dags att titta hur det såg ut inne i drömhuset! Mycket exalterade anlände vi dit, men själva huset var inte alls som jag hade tänkt mig.
Jag vet egentligen inte hur jag trodde det skulle sett ut men den där rätta känslan alla husägare beskriver, fanns helt enkelt inte där.
Folk säger ju att man vet redan vid tröskeln om det är ”rätt” hus eller inte, och just nu tror jag det stämmer!
Men det finns fler hus, kanske inte lika fina som det här, men känsla räcker ofantligt mycket längre än torn i det långa loppet!
Anna och Lillfisen!
Här är hon, vår lilla nya!
Hon ligger här på soffan, ihoprullad och inte större än min hand!
Vad hon heter återstår att se, måste lära känna henne lite först.
Anna om Drömmarna, Livet och Karriären!
Fick den här kommentaren igår:
Jag undrar hur det känns att få dina drömmar att gå i uppfyllelse? Det är en hel del drömmar du fått uppfyllda nu. Du har ”drömjobbet”, du har ”drömannen”, du har fått tag i ”drömhuset” och du kommer få gifta dig som du alltid dröm om.
Har du drömmar kvar? Känner du dig lycklig lottad?
Så himla fint det kändes, för man reflekterar kanske inte över att allt ”går i uppfyllelse” när man är mitt i det. Så tack!
På frågan om jag känner mig lyckligt lottad är svaren: nja.
Jag är den lyckligaste människan på jorden för att jag har allt det där jag drömt om, men jag tycker kanske inte att det är en slump.
Jag ser till att bli lyckligt lottad!
Jag ser alla möten som tillfällen, jag lyckas på nått sätt alltid prata med nån som känner nån och jag kanske inte är speciellt rädd för att säga att jag tycker jag är bra. Det brukar folk gilla (jantelagen är ett jävla påhitt! Är man bra så säg det!) för man sticker ut när man törs säga att man är duktig på nått. Det leder ofta till att man hamnar i oväntade och roliga situationer.
Som tex när jag fick ”drömjobbet”, jag tror inte det var en slump att de valde mig. Jag är ju faktiskt duktig på det jag gör.
Jag har ju övat varje dag de senaste 27 åren så om jag inte vore duktig vore det ju konstigt!
Jag är värdelös på massa andra saker, måste tex räkna ut halva priset på miniräknare, jag är stökigare än alla andra jag känner och jag kan nästan börja gråta om jag får kritik.
Alla är ju bra på olika saker och det är roligare att prata om vad man kan än vad man inte kan.
Ingen kommer be dig om en arbetsintervju om du inte säger till att du finns, om du står tyst och ser på kommer någon annan ta drömjobbet.
Så hojta, stick ut och ta plats, det är då man plötsligt inser att man faktiskt är ganska lyckligt lottad!
När det kommer till drömboendet så var det ju likadant, jag såg att det var tomt och gjorde allt jag kunde för att ta reda på vem ägaren var, sen inte vänta en sekund utan ringa fort som attan, innan nån annan hann före.
Sen ska man såklart ha en smula flyt också och det ska gudarna veta att det är en stor fördel att bo i en liten stad. Här känner alla alla och man får nys om både lediga jobb, finfina hus och roliga upptåg utan att behöva anstränga sig det minsta.
Här finns det plats åt alla och kanske blev jag ”hon som målar” och då minns folk mig som det. Så då om nån behöver någon som kan måla, så blir det alltid jag!
Fiffigt det där med småstäder, alla har sin plats och man behöver aldrig vara orolig att det ska komma femtioelva Beckmansstudenter och söka samma jobb (för Beckmansstudenter tenderar att inte bo i just Värnamo så värst länge, av nån outgrundlig anledning)
Sen till drömmannen. Där va det faktiskt bara slumpen, och herregud vad jag känner mig lyckligt lottad att just jag hittade honom!
Men lite tur ska man väl ha också?!
Anna Gifter Sig!
Nu är det mindre än ett år kvar tills jag blir Emils fru….eller han blir min man säger vi för det låter bättre!
Nu har hans ring äntligen kommit (min är fortfarande i Karlstad efter att den blivit minskad)
Känns konstigt och så himla fint att se Emil med ring, han är inte riktigt ”ringtypen”.
När vi gjorde Emils ring så använde vi min farmors gamla vigselring som jag fått av pappa, sen smälte vi ner den och det här blev resultatet!
Graverat dom har vi inte gjort än då vi inte riktigt kan bestämma oss vad det ska stå. Jag vill inte ha datum då jag tycker det kvittar vilket år eller vilken månad det var, det viktigaste är ju att det är med just Emil! Men nått fint ska vi nog hitta på.
Vi har bestämt oss för att bara ha de här ringarna, alltså ingen speciell extra vigselring för jag vill bara ha den ringen jag fick av Emil, även där tycker jag att det viktigaste inte är hur många ringar man har, utan att man har ”rätt” ring (och rätt man förstås!)
Här gifter vi oss förresten, på Åminne bruk!
Här jobbade min farfar och min pappa bodde här när han var liten (och tänka sig, det är även där ”slottet” ligger!)
Det känns perfekt för oss, inte så pråligt, inget glitter och alldeles underbart fint! Ska visa bilder inifrån nån dag.
Så nu vet ni lite mer om våra bröllopsplaner!
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
