Småstad VS Storstad!
Ibland får jag ryck och vill flytta allt mitt pick och pack till Stockholm och sitta på söder och dricka vin och röka cigaretter (bara för att det ser så mysigt ut i Mauro och Pluras kök, skulle ALDRIG röka egentligen)
Ha hela det där storstadsmyllret runt hörnet, kunna gå till olika barer och mysiga restauranger varje kväll.
Men sen går jag min dagliga promenad till jobbet.
Det tar exakt sju minuter och då anses det ändå vara ”lite långt” i den här lilla stan.
På vägen dit hinner jag säga hej till minst fyra personer jag möter på gatan, vinka till Cissi på JC, dricka kaffe på parfymeriet och sen köpa en fralla på cafét.
Precis som alla andra dagar.
Visst kan det låta tråkigt, men också så himla himla fint. Att vara så hemma, att man vet att om jag tappar min vante här idag så ligger den kvar imorgon.
Att människan som står i kassan på ica frågar hur jag mår och tjejen på gymmet minns vad jag heter.
Det skulle aldrig hända i en gigantisk stad.
Här finns inga bussar, inga försenade tunnelbanor och ingen som blir arg över tre minuters försening.
Här tar man det lite som det kommer, man vet var folk håller hus, man vet var folk går på helgen och ser man dom inte på Harrys så ser man dom i veckan någon annanstans.
För Värnamo är minilitet.
Som en liten egen värld av det enda man behöver i livet.
För varför vara ensam bland tusen när man kan vara någon bland få?
Anna och Bekräftelsen!
Jag är känd för att vara en riktig bekräftelsejunkie.
Jag vill alltid höra hur fantastisk jag är, helst ska Emil säga att jag är det bästa som finns minst femtio gånger om dagen, kanske är det också därför jag har en blogg, för att man får ENORM bekräftelse av er, vilket är så himla himla fint!
Men som ni säkert förstår är det ganska jobbigt för min omgivning eftersom jag hela tiden söker den där bekräftelsen. Som tur är är Emil ganska härdad. (han tycker dessutom att Håkan Hellströms låt ”jag vet vilken dy hon varit i” handlar om mig. Det är nog sant)
Men nu har jag insett att träningen är det absolut bästa formen av bekräftelse, eftersom jag då äntligen kan bekräfta mig själv.
Att se att man efter en månad kan lägga på ytterligare fem kilo på motståndet, att man orkar dubbelt så många armhävningar som nyss och att man inte håller på att kräkas efter varje sit-up.
Det är den ultimata formen av bekräftelse.
Den man får av sig själv.
Dagens Tatuering!
Idag var det ÄNTLIGEN dags för dödskalleflickan! Så tack till Anna som var modig nog att vara testperson (förlåt att jag plågade dig så länge)
Eftersom jag har en person till som ska göra den här tatueringen så ändrade vi lite på den här och gjorde den lite mer rockabillyaktig i håret och sådär istället för mössa som originalbilden har.
Jag är supernöjd, men jag tror det blir betydligt lättare att göra den nästa gång, då vaden är ett betydligt lättare ställe att tatuera än armen.
Hoppas ni gillar den, det gör jag.
Angående talgoxen bakom örat, många har frågat varför jag gjorde den. Svaret är egentligen ”ingen aning”. Först ville jag ha en fågel som viskade i mitt öra, men sen fastnade jag för talgoxar och snöade in totalt på det. Så det fick bli det.
Jag är inte så överförtjust i svalor så själva fågelarten var inte så svårt att bestämma.
Kul att ni gillade den!
Dagens Porträtt 2!
Tack för att ni röstar på mitt bidrag, så himla fint! Tack tack tack.
Bara för det bjuder jag på ett dagens porträtt till, den här gånger vilda Filippa!
Det är lätt att bli inspirerad av Filippa, hon gör nämligen precis som hon vill och sätter på sig precis vad som helst.
Det tycker jag är en utmärkt egenskap.
Idag har jag för övrigt rakat fram mina ben ur djungeln. Hade nästan glömt hur lena de kunde bli.
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
