Nu är jag på hemmaplan igen, alltså Värmland. Konstigt att oavsett hur länge jag än bor borta så är ändå alltid det här mest hemma.
Så nu har jag spenderat två dagar på det allra bästa sättet för att känna sig hemma (förutom att sitta i soffan och skratta halvt ihjäl mig åt min urroliga pappa då förstås) nämligen att umgås med sina allra bästa barndomsvänner!

Jag har fullt med vänner i Värnamo, sådana som det känns som jag känt i hundra år. Men det blir aldrig RIKTIGT samma sak som de man faktiskt HAR känt så länge!
De som vet precis hur jag funkar och ändå tycker om mig. Att vara i ett gäng som har lekt ihop så länge att alla har sin givna plats och där det aldrig blir riktigt samma sak om inte alla är med.
Min plats är nog den roliga, snuskiga, flummiga pessimisten tror jag. En utmärkt roll med andra ord.

Igår fick jag äntligen leka med två av de bästa, Anders och Ribb.
Jag firade med att teckna av båda två!
Jag har en mapp på facebook som heter ”vänner förtjänar porträtt” och de här två förtjänar det mest av alla!
Utan er vore jag ingenting!
Tack för att ni, efter 24 år, fortfarande tycker om mig!
Jag älskar er!

Den vanligaste frågan jag får (förutom vilka pennor jag använder) är om jag alltid varit duktig på att rita.
Så nu när jag är hemma hos mina föräldrar har jag rotat igenom skåpen och hittat lite gamla teckningar, sen får ni helt enkelt avgöra själva om jag alltid varit duktig på att rita eller inte.

(sen ett tips, man kan inte bara sätta sig ner tre gånger och teckna och tro att man ska va grym, jag har tecknat säkert minst en timme om dagen sen jag var tre fyra år. Så det krävs ju lite övning för att bli duktig. Jag vet att det är frustrerande nä det inte blir som man tänkt, men skit i det och öva öva öva, så släpper det så småningom. Jag lovar.)

Jared Leto från ”Mitt så kallade liv”. Herregud vad kär jag var i honom. Den här gjorde jag när jag var tolv år.

E-type. Jag var ett stort fan. Jag var elva år när jag tecknade denna.

Jan Johansen. Efter melodifestivalen och ”se på mig”. Elva år.

Mumintrallöt (man riktigt hör vilken värmländska jag måste haft) och My. Har inget årtal, men runt fem sex år kanske.

Två hästar i en hage. Fyra år.