Anna Uppdaterar!
Jag och Emil har varit i Borås i helgen och laddat batterierna med textilfamiljen.
Ibland behöver man åka iväg, få göra annat en stund, se andra hus, andra människor och sova på andra ställen.
Så det var skönt och inspirerande och precis det jag hoppats på. Så tack.
Dessutom kan jag ÄNTLIGEN få meddela att jag numera MYCKET stolt, titulerar mig FASTER till världens sötaste lilla flicka! Gå bara in och kika på min svägerskas blogg och se att ni nog aldrig set en så söt unge förr!
Välkommen till världen lilla du!
Det får det sklart att krypa ännu mer i bebisnerven, men jag antar att man inte kan tjata fram bebisar.
Nästa vecka är jag fullbokad på studion.
Jag tänker ta det som ett gott tecken.
Anna om Suget!
Jag tappade sugen.
Men sen kom ni, läste alla era fina kommentarer och tänkte att jag ska fan inte ge upp bara sådär!
Så idag satte jag mig där igen, skakig men med ett jävlar anamma som jag nog inte haft förut. Jojje satt stadigt bredvid och visade och förklarade noga noga, sen gjorde jag så och visst blev det bättre!
Så efter en halvfärdig, men ack så svart tribal, gick jag hem, drack ett glas vin, spelade musik på högsta volym och kände mig lite som Kat von D igen.
Allt tack vare er.
Så tack snälla, för att ni alltid är så himla stöttande och snälla. Ni känner inte ens mig och ändå är ni så hiskeligt gulliga och hjälpsamma, ni är guld värda!
Tack också till Jojje som orkar sitta och förklara hur man gör en yta svart femton gånger så att jag verkligen ska förstå.
Tack.
Som min pappa skrev på facebook till mig ”tappa inte sugen, världen är full av tappade sugar”
Så nej, jag sk ainte tappa sugen, nu är jag tillbaka på banan igen.
Lite bättre än förut och hemskt mycket gladare.
Anna om att Lära Sig!
Idag var en sån dag allting känns som klister. Hela dagen har segat sig fram och jag har varit på allt annat än bra humör.
Det har egentligen varit så en gansla lång stund nu.
Att lära sig något nytt är otroligt utmanande och inte alltid det roligaste man kan göra.
Jag kan teckna, fattar hur man ska dra linjer och få till skuggor och toningar, men att göra samma sak med en tatueringsmaskin är inte det enklaste.
Att ha en färdig bild och sen inte kunna överföra den till hud är otroligt frustrerande.
Att gå från något man är grym på, till något man inte behärskar alls, är tuffare än jag trott.
Ibland blir jag alldeles gråtfärdig, för att det är svårt och trögt och att jag inte förstår.
Jag kan sitta där och glo på min stol och undra vad fan jag gett mig in på. Jag blir livrädd varje gång jag måste sätta nålen i någon, känner att jag bara vill lämna över skissen och sen springa och gömma mig.
Jag kan inte det här, vad har jag gett mig in på och hur hamnade jag här?
Så har jag känt hela dagen. Kanske borde jag ge upp.
Men jag är inte den som ger upp, jag ska ta mig fan behärska den här maskinen om det så är det sista jag gör.
Men ibland är det bara så svårt att inse sina begränsningar.
(idag lyfte en av tatuerarna mig för att räta ut ryggen, det smällde till så högt att det hördes i hela studion. Sen dess har jag knappt kännt någonting av det onda)
Dagens Porträtt!
Det här är mer än bara ett av mina vanliga porträtt, det här är en hyllning till en helt otrolig människa!
Jag ÄLSKAR den här mannen!
Han är som han är, står för att han inte är perfekt, är glad och lugn trots att det stormar runt honom.
Han lagar mat halvnaken med sin stora mage i maten, dricker vin och står för att han blir för full ibland, knarkar men hymlar iallafall inte med det.
Jag tycker så hemskt mycket om honom, dessutom påminner han mig om min pappa (minus knarkandet då)
Det här är min hyllning till Plura.
Må du alltid vara precis sådär som du är!
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
