Har fått en del frågor om de här med amning efter att man gjort en bröstförminskning, så jag tänkte bena ut det hela lite.

När jag var gravid med Knut så växte mina redan stora bröst från 75DD till 75H.
H, det är ju för tusan halva alfabetet!
När han sen föddes, tre veckor för tidigt så var kombinationen av enormt stora bröst, små bröstvårtor och en bebis med ganska outvecklad sugförmåga, väldigt dålig.
Jag försökte med amningsnappar men de flög all världens väg, Knut kvävdes av att brösten var för stora och allting kändes väldigt hopplöst faktiskt.

Dessutom började de ge honom ersättning redan på BB efter varje amning, just för att han var så liten och för tidig. De gav oss rådet att fortsätta med det. Så varje gång jag hade ammat, eller försökt att amma, så var vi ändå tvungna och ge honom ersättning också.
Efter cirka en månad av total panik från både Knut och mitt håll så la vi ner amningen och höll oss bara till ersättningsdelen, så blev vi i alla fall av med ett stressmoment.
Amningen var i vårt fall enbart förknippad med ångest och både han och jag grät i desperation, så att få sluta var en sån himla lättnad!

Det här med att barn som är uppvuxna på ersättning skulle ha sämre immunförsvar är bara bullshit! Jag kanske har vabbat max 10 dagar sammanlagt under Knuts fyra levnadsår och jag vet de bebisar som ammat i evigheter och är sjuka jämt, så det tror jag bara är påhitt helt enkelt, allt för att ge oammande mammor ännu mer dåligt samvete.
Något som för övrigt verkar vara väldigt populärt.

Fördelen för oss med att ha ett ersättningsbarn var att det var mycket enklare at dela lika på nätterna, vi tog helt enkelt varannan gång och så var det inte mer med det.
Jag började ju även jobba två dagar i veckan från att Knut var fyra veckor, något som också underlättades rejält av att han är ett ersättningsbarn.
Så för oss var det fantastiskt!

För att återkomma till ämnet, så fick jag alltså en bröstförminskning betald av Landstinget när Knut var ett år. Det finns en hel massa krav man ska uppfylla för att få den betald, här , här och här har jag skrivit mer om operationen.
Efter en sådan operation är det ungefär 50/50 om man kan amma eller inte. Det beror på om mjölkledarna eller vad det heter har kapats eller inte och om det bildats ärr som kommit i vägen och sådär.
Jag har bestämt mig för att inte ens försöka den här gången.
Dels för att det inte är säkert att det går, dels för att jag inte vill att brösten ska växa sig lika stora som förra gången (man får bara en sådan här operation betald) och dels för att vi helt enkelt tyckte att det var så bra med ersättning.
Så vi har bestämt att glada föräldrar  och glad bebis är det allra viktigaste, oavsett om det är med bröstmjölk eller inte!

Det finns tydligen en tablett man kan ta så fort bebisen är ute som stoppar all mjölkproduktion och den har jag alltså bestämt mig för att ta.
Jag hade förberett ett långt försvarstal till min barnmorska när jag skulle berätta det här, men hon var väldigt förstående och predikade inte det minsta om att jag borde amma. Så skönt!
En del är ju någon form av amningshitler som bara MÅSTE få alla att amma, till vilket pris som helst. Hoppas jag slipper stöta på någon av dom.

Nu när jag är gravid så har brösten växt igen, absolut. När jag gjorde operationen så rekommenderade läkaren mig att vänta tills jag var klar med barn, men jag ville inte vänta.
De har nu växt från 75C till ungefär 75D men det känns ändå helt okej. Jag tror de går tillbaka så fort all mjölk försvinner och gör de inte det så får det vara så.
De är i alla fall fortfarande proportionerliga till min kropp till skillnad från tidigare.

Att göra den här operationen är det absolut bästa jag gjort och jag har aldrig ångrat mig!
Det gör ont några veckor efteråt och krånglar till vardagen en stund när man inte får lyfta och sådär men ändå i det långa loppet värt det hundra gånger om!
Hade jag inte fått min operation betald hade jag sett till att spara ihop pengarna på ett eller annat sätt, för det här är en sån otrolig lättnad för mig och framförallt för min nacke och min rygg.