Jag kunde inte sova inatt, hade så himla ont i magen att det kändes som någon vred runt mina inälvor minst sagt.
Så jag gick upp. Trots att klockan var fyra så gick jag upp och tände lampan, hällde upp oljefärg och satt naken vid köksbordet och målade.
Det var fint att sitta där, ingen vaken, ingen som ringde, inget jag måste göra. Bara måla och vara ifred.

Men bäst av allt var ändå när jag målat färdigt och kröp tillbaka ner under täcket, Emil viskar att jag är kall och kryper nära nära och jag får äntligen somna, med ansiktet intrasslat i hans brösthår.
Imorgon har vi gjort precis så i två hela år.
Det finns ingen annan i hela universum jag hellre skulle vilja ha där i sängen än just Emil.
Han är den enda jag någonsin vill ha.

Jag älskar att gå till mitt jobb!
Jag älskar att gå in i studion, där det luktar lite rök, snabbkaffe och en stor dos nervositet.
Jag älskar att jag inte behöver lära mig ett enda teckningsprogram på datorn, behöver inte kunna photoshop eller illustrator för här uppskattas det när man kan teckna med penna och papper.
Här vinner man respekt genom att vara riktigt duktig på att teckna, man blir inte bara ”hon som ritar litegrann sådär vid sidan”.
Det är så fint. Att få känna att just det jag gör är speciellt och bra och värt att stoppa in under huden, för resten av livet!
Det är något stort.
Sen kan folk tycka att det är en annorlunda väg, en väldigt annorlunda värld från konstvärlden, en helt annan väg en den jag tänkt gå från början.
Men det är rätt väg.
För det finns ingen plats jag hellre skulle vara på än just här.
Just här passar jag perfekt, bland annorlunda människor som vågar tro på andra saker än det gamla vanliga. Bland folk som uppskattar skrikfärger, folk som tänker på andra sätt och där man får säga precis vad man vill.
Jag passar perfekt, där allt inte är så himla perfekt.