Jag har velat gifta mig och skaffa barn så länge jag kan minnas. Men det har liksom alltid varit ”sen” och ”då” och ”när”.
Men det där har blivit starkare, jag ser på alla bebismagar som tycks ploppa upp som svampar överallt och det värker i bröstet på mig när jag vet att jag inte har en likadan.
Jag vet att jag skulle bli världens bästa mamma, jag har all tid i världen att leka, bygga kottekor, måla på väggarna och göra sneda kycklingar av flirtkulor (ja jag vet att de bajsar och skriker och kräks också, men jag har tid med det också)
Den där känslan när man vill något mer än man någonsin velat något annat, det är hemskt att behöva känna att man skulle göra precis vad som helst för att få en sån där fin mage med en sprattlande liten sak i, men ändå måste vänta.
Samtidigt vet jag att jag inte kan tvinga fram det, vi vet båda två att det ligger precis runt hörnet och samtidigt försöker jag njuta av det här stadiet, när man vet vad som komma skall men ändå bara är vi två och jättejättejättekära!

Jag tänker på det här alla dygnets timmar, men försöker att inte låta det ta överhanden. Jag vill som sagt inte tjata fram en bebis.
Men min hall behöver ett par pyttesmå gummistövlar och jag behöver vakna mitt i natten för annat än att släppa ut katten.

Vi ska flytta förresten, till en ny lägenhet i stan, en med balkong! Vi ska bo grannar med våra bästa kompisar, precis som i Vänner!
Vi ska få ett extra rum och Emil har precis köpt en ny bil, en combi.
Kan man bli mer redo än såhär?