Nu är modevisningen över och det känns nästan lite tomt.
Men nu finns det däremot tid för allt jag skjutit upp.
Mestadels är det jobb som fått vänta så idag är en riktig jobbdag. Har gjort klippdockor hela morgonen och mer ska det bli.
Ska hinna göra några beställningar innan jag åker till Öland på klassresa på tisdag.
Hoppas på kanonväder eftersom jag lovat mig själv att inviga min nya baddräkt.
Nu måste jag fortsätta jobba!
Tack för alla fina kommentarer om att våga, ni är för jäkla bra!

Ikväll var det modevisningspremiär och efter att ha druckit en liten flaska champagne så gick hela visningen galat (förutom att jag inte kunde gå och klappa samtidigt i slutet, men jag bjuder på det)
Jag överlevde, kan knappt tro att det är sant men jag överlevde!
Jag trillade inte av scenen, jag kräktes inte, jag snubblade inte och jag gick inte åt fel håll!
Det känns som jag vuxit flera mil efter det här, för jag vågar inte. Verkligen inte, men jag gjorde det ändå!

Jag firade med två öl och mat på harrys med alla andra urtjusiga modeller!
Jag känner mig stoltast i välden, dels för att jag vågade och dels för att jag har världens finaste klass som backar upp och alltid, alltid finns där!

Imorgon är det visning nummer två och sedan dags för grand finale!
Sen blir det champagnefest med hela gänget!

Jag har övat, övat och övat. Man kan säga att jag bröt ihop och kom igen. Inatt ändrade jag på allt, hur vi skulle gå och vad vi skulle ha på oss så imorse kändes allt mycket bättre.
Sen när jag fick nyfärgat hår, massa smink och nyklippt lugg så försvann nervositeten. Sen kom Emil och filmade lite så jag fick se hur det såg ut (tack för tipset!)

Det här är fortfarande hemskt och kommer aldrig bli en sak jag gillar att göra, men jag vet att jag kommer vara så otroligt stolt när det väl är över!

(bilden är fotad av Erika!)

Imorgon har vi modevisning med skolan, första visningen av tre.
Så hela gårdagen spenderades med att öva öva öva på catwalken! Jag som lider av jordens scenskräck FÖRSÖKTE verkligen tycka att det var roligt trots att det kändes som hela jag vändes ut och in när jag stod där uppe.
Visst var det roligt också, adrenalinet pumpade men när jag kom hem efter 10 timmars övande så grät jag en halv flod i Emils knä.
Att hela tiden trotsa det man hatar är påfrestande och det var så skönt att få gråta och säga hur hemskt det var till någon som säger att det kommer gå så bra så bra och ger mig tårta så jag ska bli glad igen.
Jag visste inte att jag skulle tycka det var SÅ hemskt, men nu finns ingen återvändo.
Hoppas det går fint när det väl gäller.
Sen ska jag aldrig med stå på en scen.