Underbaraclara skrev ett inlägg om den tårtbit man väljer att visa på bloggen. Om att välja ut det bästa.
Jag har istället valt att visa hela tårtan, med skavanker och fel och visa att jag inte kan baka bullar eller städa lägenheten, att jag har fett hår, dåligt med pengar och oroar mig alldeles för mycket för framtiden.

Jag vet inte om jag framstår som något jag inte är, men det verkar som jag inte får ha samma vardagsproblem som alla andra.
Klart jag också tycker magen är för stor ibland, att jag drömmer om ett helt annat liv där jag också får trippa runt i höga klackar med röd sula någon gång.
Men varje gång jag yttrar något som inte passar in i den tårtbit folk har valt att kategorisera mig under så får jag kritik som att jag verkar osäker och lättpåverkad.
När har jag någonsin påstått att jag INTE är osäker och lättpåverkad?!
Varför skulle inte jag vara det som alla andra?

Jag är jättesäker på min sak när det gäller tecknandet, jag vet vad jag går för och jag vet vad jag kan. Men det betyder inte att jag aldrig har andra problem.
Jag har valt att visa HELA mig på bloggen, jag vet att många bara visar en del men jag visar hela. Kanske är det därför jag tar åt mig så väldigt av kritik, jag är extremt knflikträdd och suger åt mig som en svamp om någon säger något kritiskt.
Jättedålig egenskap men så är det.
Men jag har som sagt valt det här, valt att skriva om mitt liv och jag vet att många känner igen sig i det jag skriver.

Men vissa dagar, som denna när jag ligger sömnlös och bara grubblar. Då önskar jag att jag inte bloggade alls så jag slapp ha hela världens kritiska granskande på mig hela tiden.
Jag får miljarder med fina kommentarer och ni är världens bästa läsare. Men tyvärr stannar de hårda kommentarerna mycket längre i mitt minne än de bra.
Den mänskliga faktorn och det som håller mig vaken om nätterna.

Tyck vad ni vill om mig, men det här är min tårta.

Jag har alltid väntat på att bli lycklig, det där plöstligt händer det bara momentet.
Jag visste innerst inne att så skulle det inte bli. Sånt händer inte av sig själv.
Men nu när jag sitter här vid min ateljé, med utsikt över en översvämmad, glittrande Lagan, inte en uns snö så långt ögat kan nå, en liten kattflicka som jamar utanför ateljédörren för att få komma in och trycka sin mjuka blöta nos mot mig, världens finaste man (det är lätt att höja sin egen kille till skyarna, men min ÄR verkligen enastående!) som alltid har maten klar åt mig när jag kommer från gymmet, att få gå och träna så svetten sprutar och känna alla muskler anstränga sig till max, att få gå och hoppas på att Konstfacks-folket sitter med mina arbetsprover just nu och tänker att ”herregud vad duktig hon är, ingen tvekan om att hon ska gå här”, sålänge man inte fått ett nej kan man lika gärna vara glad över det.

Nu är jag det, L Y C K L I G.
För första gången i mitt liv tror jag, nu har jag allt.
Allt utom oljebaserad klarlack, så det ska jag gå och köpa nu.