Jag vet att jag verkligen säger emot mig själv nu när jag säger att det känns så himla fantastiskt att ha det där lilla plastkortet i plånboken. Känna att jag inte längre behöver stå i ett hörn och hålla in magen, att jag faktiskt gör något åt det!
Nu är mitt första pass bokat så på måndag kommer jag få en nära döden upplevelse som tränaren så fint förklarade när jag var där igår.
Hon var bra, inte det minsta farlig. Jag kom dit, hängde över disken och sa att jag ville ta tag i det här nu. Sen flöt resten på och hon visade och sa vad jag skulle träna och hur och hon lovade att ingen skulle peka, skratta eller kalla mig tjock.
Det kändes tryggt.
Jag är glad att jag vågade gå dit. Man växer av att göra saker som skrämmer en. Så jag växte en smula igår, för jag va i ärlighetens namn livrädd.

Ni tipsade om att gå och träna med sin pojkvän. Men nej. Det här är mitt. Något jag vill göra själv, FÖR mig själv. Få komma iväg och känna att det är min tid. Bara min.
Emil har sina grejer och jag har mina, sen blir vi desto gladare när vi gör nått ihop. Jag tycker egentid är viktigt.
Dessutom vill jag svettas och ta i och känna mig duktig utan att han ser på.

Nu kommer jag säga emot mig själv, jag SKA nämligen börja träna!
Trots mitt hårda motstånd mot allt vad gym heter har nu Emil gett mig ett erbjudande jag vore dum om jag inte tog.
Han betalar gymmet, månad för månad OM jag går dit tre gånger i veckan. Gör jag inte det, får jag betala gymmet själv och det vill jag ju absolut inte.
Ganska bra deal tycker jag. Jag hatar att träna men jag hatar ännu mer att BETALA för att träna, därför kommer jag träna. Omvänd psykologi.

Jag är rädd för gym. Jag är rädd att folk ska peka och skratta. Rädd för att jag ska stå på löpbandet och inte fatta hur man stänger av det och flyga in i väggen bakom. Rädd för att jag inte ska orka ett dugg och en läskig trehundrakilos tränare ska skrika på mig.
Inget av ovanstående kommer sannorligen inträffa. Ändå är jag rädd.

Folk säger att dom tränar för att må bra, jag tränar för att kunna slå dom som kallar mig tjock på käften!

Jag älskar att….

– Min pappa ringer flera gånger i veckan för att säga vilken plats jag ligger på Bloggtoppen!

– Min morbror läser bloggen varje dag, för att sen ringa och läsa högt för min mormor så hon också får veta vad jag skriver!

– Jag kan ringa min mamma tio gånger på samma kväll och hon ändå svarar lika snällt varje gång!

– Emil kan ligga och klappa på mig i timmar, medans han sover!

– Att min storebror har PRECIS samma humor som mig så jag kan skratta halvt ihjäl mig när han ska berätta om sin dag (”…sen fanns det bara ett namn kvar i telefonkatalogen och det namnet innehöll inga vokaler så jag vågade inte ringa!”)

– Att jag börjar få samma vita ludd på kinderna som min mormor har! Det känns så hemtrevligt att klappa på.