Igår var det alltså dagen D.
Jag slapp handla all mat för det va redan fixat, istället blev jag muggansvarig och fick åka och hämta alla skor till visningen.

Det är minst sagt hierarki inom modebranchen, de som är högt uppsatta pratar till de som är lägst ner (dvs jag) som om man inte förstod ett dugg. Vilket man efter en stund inte tror man gör heller.

Det va utan tvekan mitt livs stressigaste dag, och jag blir ALDRIG stressad!
Men när jag väl blir det, så skenar det lätt iväg.

Jag hade dock ett roligt uppdrag jag fick av Ann-Sofie Back, att teckna morrhår på alla herrskor! Så om ni satt långt fram på visningen noterade ni förhoppningsvis det på skorna!
Jag har en bild i min mobil men lyckas inte få över den till datorn men jag lovar att återkomma i ämnet!

Annars va visningen toppen och modellerna va så himla trevliga!
De stackarna satt i ett rum fyllt med godis och mat och fick inte äta ett dugg medans jag som är en normaltjockis kunde glufsa i mig för glatta livet! (alltså det FICK ju givetvis äta, men ni fattar)

Kvällen avslutade med efterfest med Cheap Monday och jag blev fotad för en tidning i New York! Kände mig hesmkt märkvädig. Dock såg jag ut som nått som hunden släpat in för jag kunde knappt hålla upp ögonen, så trött va jag!

Ni som läst min blogg vet ju att jag har ett magsår som ligger och gror, jag har ätit medicin länge och inte kännt av det sen senaste månaden. Men stress är något som magsår älskar så idag kunde jag inte komma upp ur sängen, det gick inte att räta ut magen för den gjorde så ont!
Så här ligger jag nu, med en svidande mage och undrar om modebranchen verkligen är nått för mig.

Imorgon drar modevecka igång i Stockholm.
Cheap Monday har visning imorgon, jag ska vara påklädare och har fått ett mission att skaffa backstage-mat åt 80 personer.

Jag är nervös, minst sagt. Nervör för att jag ska skicka ut fel byxor till fel tröja osv, nervös för hur jag ska kunna bära mat för 80 personer och nervös för att jag kanske blir så nervös imorgon att jag kräks på Ann-Sofie Back.

Men det går nog fint. Jag får intala mig att det är häftigt att få vara med om det här.
För det är häftigt.
Fast hemskt.

(bilden är lånad av Liselotte Watkins)

Den 8 mars fyller jag år. Tjugosex år, kan knappt tro det när jag säger det. Tjugosex är ingen ålder kan man tycka, men jag känner mig inte en dag över 23. Jag minns när jag fyllde 15, sen dess har det liksom bara rullat på och jag har inte riktigt tagit in att jag är så gammal som jag är.

Ibland kan jag känna att jag inte kommit någon vart på den här tiden. Men när jag tittar på mitt CV så ser jag att det faktiskt finns en hel del med på den där listan. Det är lätt att glömma allt man gjort när man ständigt strävar efter något mer.

Sen ska man inte räkna ålder i vad man lyckats med jobbmässigt. Jag har en fin lägenhet, en luddig katt och en stilig karl också. det är inte fy skam.

Idag ringde iallafall min ömma moder och sa att jag skulle få Sailor koppen från Gustavsberg i present! Åh jag ÄLSKAR den där koppen! (tom mer än Eva-koppen som jag fick välja mellan)
Men jag fick gå å köpa den själv, etersom jag ändå bor bredvid fabriken.
Tyvärr hade de inte den inne i rött (bara blått och svart) så jag hoppas den kommer in innan jag flyttar.
Men visst är den väl ljuvlig?!
(Jag antar att det är ganska ”26” att önska sig porslin i födelsedagspresent)

Idag kom Emil förbi.
Han och Albin ska till Italien en vecka och åka skidor, så han svängde förbi för att ge mig en puss. (fast det är åt helt fel håll från Arlanda)

Ibland kan jag få för mig att jag lika gärna skulle kunna vara själv, att jag inte behöver någon Emil.
Men när jag såg honom idag så kändes det som min mage skrattade, det drog i mungiporna och jag liksom hoppade fram.
Det kändes precis som när jag såg honom första gången.
Sen att få tycka läpparna mot hans mjuka, det kan nog vara det bästa som finns.

Så nej jag klarar mig inte bättre själv. Jag vill ha min Emil för alltid.

För han är den enda som gör mig knäsvag bara av att finnas till.