Anna och Stureplan!
Igår mötte jag upp Josefin och Sara för att dricka lite öl.
Vi satt på Carmen och försökte suga i oss så många vi kunde för det ypperliga priset av 30 kr.
Sen gick vi till Pet Sounds där vi hamnade vid samma bord som två amerikaner.
Det visade sig att de va konstnärer och här för att ställa ut på Magasin 3.
Plötsligt tändes ljuset i lokalen och alla gick hem, kunde inte fatta att det stängde!
Tiden bara flög iväg och jag pratade min allra bästa engelska (man gör lätt det med öl i kroppen)”it means, like a galloperande horse……on a tomato…you see”
Iallafall va vi inte redo för att gå hem så vi hoppade in i en taxi och åkte till Sturecompaniet av alla ställen! Jag trodde aldrig i mitt liv att jag skulle sätta min fot där.
Vi fick gå före i kön när killarna förklarade att de va från New York (fast det va de inte alls egentligen)
Man kan minst sagt säga att vi stack ut. Jag kom dirket från jobbet och hade raggsockor på mig och killarna hade inte det minsta backslick och att Sara va kortklippt va ett fenomen bara det.
Kul va det, att dansa som fan eftersom vi ändå visste att vi aldrig skulle komma dit igen!
Klockan fyra imorse landade jag i min egen säng.
Bra kväll….jäkligt bra kväll!
Dagens Porträtt!
Ibland gör man det enkelt för sig….och använder den vackraste modellen i världen som förlaga.
Kärleksbrev!
Jag hörde världens gulligaste historia häromdagen!
Min kompis Micke bodde på Söder förr. När han gick till jobbet på morgonen gick han förbi ett berg (kanske vita bergsparks berget?) och en morgon stod det ”hej viola” sprayat på berget. Det va antagligen mitt emot hennes lägenhet så hon såg det varje dag från sitt fönster.
Det där stod kvar i flera år och bleknade mer och mer.
Sen en dag när han gick till jobbet stod det ”hej igen viola”.
Det va det sötaste jag hört! Tänk om någon hade gjort så utanför mitt fönster! Då hade jag gift mig med honom ögonblickligen!
När jag gick på konstskolan så var det en kille som hette Theodore som var kär i mig.
En morgon när jag kom in i min atelje låg det en lapp på cd-spelaren där det stod ”tryck på play” och när jag gjorde det hade han pausat en låt precis på rätt ställe så när jag tryckte på play sjöng Ane Brun ”I would spend three or four lines
On describing your eyes
And then the next three or four lines
On the dimples of your smile
And then I would tell the world
About the way you hold my hand
And they would
They would understand
It is so easy
To sing this song about you”
När jag satt där i min fåtölj och lyssnade på texten fick jag se att han klistrat upp ett två meter stort kärleksbrev i taket i min atelje!
Det va så himla sött altihop! Att någon orkade göra allt det där bara för mig!
Man borde skriva kärleksbrev oftare, det är verkligen det finaste som finns!
När jag precis hade träffat Emil la han alltid små kärleksbrev i mitt brevinkast!
Det va tider det!
(bild lånad från LeLove)
Anna och Arbetsproverna, del 397693!
Åh min hjärna går på högvarv, det känns verkligen som folk runtomkring hör hur det surrar inuti mitt huvud!
Att komma in på Konstfack kanske inte är allt i livet, eller det ÄR inte allt i livet. Men det är mycket.
De senaste sju åren har jag sökt Konstfack nästan varje år, med några års undantag.
Det är lång tid.
Jag har blivit lika förkrossad varje gång jag inte kommit in.
Men den här gången, den här gången hade det gjort riktigt ont.
Det är väldigt utlämnande att lämna in arbetsprover, man lämnar ifrån sig något man studerat och granskat, slitit sitt hår över, något man verkligen verkligen älskar. Man lämnar ifrån sig en bit av sig själv.
Att då får ett nej är hårt. Stenhårt.
Det är svårt att inte ta det personligt när det man visat varit ytterst personligt.
Jag vet precis hur jag skulle reager om jag kom in, jag har föreställt mig det så länge i min hjärna att jag kan hela scenariot utantill.
Men att inte komma in, det kan man aldrig förbereda sig på.
Följ mig på bloglovin
dont like to talk?
You and me both.
Stalk me on insta instead.
deal?
