Idag mina kära vänner, har hela mitt liv förändrats!

Man kan tycka att det är att ta i att formulera det så, men det va precis så det kändes. Som den största aha-upplevlese jag varit med om.

Jag fick numret till Monkikontoret, ringde, sprang dit och fick visa mina teckningar för en tjej, som visade sig vara, HELT otrolig!
Hon pratade, förklarade, visade och berättade om hur hon gjort för att nå dit hon är.
Hon bläddrade igenom min portfolio, såg skeptisk ut och sa allt jag behövde ändra på. Hon pekade på vilken stil som funkar för vad och hon konstaterade vad som fattades.

Äntligen! Det va precis det jag behövde, någon som VET, som tittar med granskande blick och inte imponeras det minsta.
Vi gick igenom hur man gör, hur man tar sig framåt och det va ungefär i det läget jag insåg hur det ligger till.

Det finns inget ”plötsligt händer det-moment” som jag gått å väntat på!
Det finns inte ”rätt person” att visa sina grejer för. Det handlar inte om slumpen. Det handlar om att sträva efter något.
Att vara praktikant, slita, koka kaffe, retuschera någon annans teckningar, för att sen bli assistent, för att så småningom, efter många år, KANSKE få teckna själv!

Jag har alltid trott att en vecaker dag kommer the big break och fram tills dess ska jag försöka bättra på mina odds.
Så är det ju inte alls! Ingen kommer ringa och erbjuda mig att bli grafisk designer bara sådär för att jag råkar kunna teckna, det finns miljarder människor som kan teckna.

Jag bubblade av inspiration och nyfikenhet och spänning när jag lämnade Monkikontoret.
Aldrig förut har jag varit så säker på vad jag vill i livet.
Aldrig har jag så klart som idag sett hur jag ska göra för att nå dit jag vill.
Det är DET som är den riktiga ”plötsligt händer det-upplevelsen”!

Efter att ha mött Kajsa, som bara känner mig genom bloggen, frågade jag henne om hennes förväntningar på mig införlivades när vi möttes.

Hon svarade att hon trodde jag skulle vara spralligare.

Hjälp.
Är det den bilden jag sänder ut i cyberrymden?
Jag skulle aldrig beskriva mig själv med ord som sprallig, tokig eller knasig.
Jag är absolut raka motsatsen till det.

Hoppas jag inte grusade hennes förväntningar eller förstörde bilden av mig själv till er nu.
Men jag är faktiskt inte det minsta sprallig.
Tro mig.

….att säga att idag va första dagen jag kände mig hemma i den här staden.
Det tog mig exakt elva dagar.
Elva dagar att anpassa sig till stadsbussar, rödljus och folkmassor.
Allt sånt som inte finns i Värnamo.

Det känns som man andas in annan luft är, förändringens luft och möjligheternas luft.
I Värnamo finns trygghetsluften. Den har sin charm den med.
Men just nu tycker jag om att inte veta vad som händer imorgon, om en månad eller om ett halvår.

Som Kajsa sa idag, det är nyttigt att ta sig utanför sin trygghetszon. Det är först då man växer.
Jag har växt lite under de här elva dagarna.

Blivit någon centimeter stoltare.