Som ni säkert vet så var jag helt bombsäker på att jag bara ville ha ett barn.
Sen kom Emil med en önskan om en till.
Jag tvärvägrade…..tills jag inte vägrade längre utan började längta lite.
Sen blev jag som jag alltid blir, besatt.
Jag kan inte göra något halvhjärtat, allt eller inget. All in.
Så nu jävlar ville jag ha en bebis.

Men sånt där går ju inte att bestämma och sen bara tro att det levereras pang bom.
Så nu är vi inne i spiralen igen, den jag avskyr så mycket.
Med räknandet, försöken, besvikelsen och den eviga hetsen i mitt huvud.
Precis som förra gången

Men i samklang med årets nyårslöften jag skrev om igår, att skala bort det som gör mig stressad måste jag även skala bort den här biten.
Tänk inte så mycket säger folk.
Lättare sagt än gjort säger jag.
Men för att inte gå ner mig alldeles efter månader av misslyckade försök så har jag nu ändrat fokus.
Nu har jag istället för att tappa all kontroll över min kropp, tagit tillbaka den.
Så nu har jag börjat träna igen.

Om ingen bebis vill flytta in i min kropp ska jag se till att flytta in i den själv.
Må bra i den.
Och om det skulle vilja sig väl, så ska jag se till att det är en trevlig plats att bo på i nio månader.
Så nu tar jag tillbaka kontrollen över mig själv.
Påverkar det som kan påverkas och låter resten bero.

Alla familjer är olika, tänker olika och lägger upp sitt föräldraskap olika. Det vet jag. Ändå finns det ingen större triggerpunkt hos mig än just det, pappor som inte är hemma med sina barn tex får mig att koka trots att jag VET att alla får bestämma själva!
Eller pappor som säger att de vill ha söner, så de har någon att spela fotboll med.
Gaaaah, trodde i min enfald att världen kommit längre, men hos en del har tiden tydligen fortfarande stått helt still.

Såhär har jag och Emil lagt upp vårt föräldraskap (och ja jag vet att inte alla kan göra så, ni behöver inte gå bananas över det)
När Knut var fyra veckor gammal, började jag jobba. Jag jobbade torsdagar och fredagar och Emil jobbade måndag, tisdag och onsdag. Vi delade alltså upp föräldraledigheten varje vecka. Att vi valde att inte ta varannan dag berodde på att det är skönare att få jobba flera dagar i sträck så blir det inte lika hackigt i själva arbetet.

Jag ammade bara i en månad för det funkade helt enkelt inte, Knut var för liten och hade noll sugteknik och jag var alldeles för frustrerad så vi körde på ersättning direkt (de gav även ersättning redan på BB) vilket såklart gjorde det lättare att kunna jobba som vanligt.
Eftersom jag är egenföretagare så blev det svårt att bara vara borta ett helt år, syns man inte så finns man inte i min bransch. Emil började på nytt jobb precis i samband med att Knut skulle komma och förhandlade in vid anställningen att han skulle vara ledig två dagar varje vecka.
Oftast går det faktiskt, på många arbetsplatser att göra så, för då behöver de inte ta in nån vikarie heller och man hamnar inte helt utanför vad som händer på jobbet.

Nu när Knut är större så jobbar vi ju båda två förstås. Knut går på förskolan mellan 8-16.30 varje dag. Jag lämnar och Emil hämtar.
Om Knut är sjuk vabbar vi varannan dag, oftast är Emil hemma första dagen och jag den andra.
Jag tycker att vi är ett så himla bra team jag och Emil när det kommer till föräldraskap.
Vi låter varandra få göra mycket själva, så länge man bara stämmer av innan och inte bara räknar med att den andra tar Knut.
Jag tror det är när man tar varann för givet det blir problem.

Att Emil har varit hemma redan från början har gjort att han och Knut har en otroligt fin relation. De känner varann så väl. Knut tyr sig inte mer till mig än Emil och det är så himla skönt för alla inblandade, att alla kan trösta, alla kan natta och alla kan hjälpa till, utan inbördes ordning.
Vet ni att statistiskt sett så jobbar nyblivna pappor mer än de gjorde innan de fick barn?! Det är ju helt befängt!
Jag vet att det kan vara knapert att vara föräldraledig, men mycket går ju faktiskt att skära ner på. Skit i lekland och kanarieöarna och var hemma lite mer på vardagarna istället.
Det är inte semestern man minns, det är det där vanliga, köttbullar och makaroner, sandiga gummistövlar och nyvakna ungar. Det är DET som är det viktiga!

Jag förstår att alla yrken eller alla liv inte går att lösa så som vi gjort. Men fråga på jobbet vettja, om det går att lösa på nått annat sätt än det gamla vanliga. Oftast går det ju och man kan ändra mycket om man bara går utanför det ”som alla andra gör”.
Jag tror det är oerhört viktigt att se att vara föräldraledig inte är någon ledighet, det är minst lika hårt jobb om inte mer än att faktiskt vara på ett jobb. Det vet man inte om man aldrig är hemma.

När Knut föddes tog jag en bild varje månad (okej en miljard i månaden men en som liksom var lite extra, så man såg hur han växte) sen när han fyllde ett år började istället ta en bild varje höst.
Såhär såg han ut första året:

År nummer två, dvs 2015 såg han ut såhär:

Förra hösten såg han ut såhär (alltså så jäkla gullig!! Med vänlig hälsning jättepartisk):

Nu var det alltså dags att ta nya för 2017. Knut var på bedrövligt humör och inte det minsta sugen på att ta bilder men det var sista rycket innan löven försvann så jag mutade honom helt enkelt. Som sig bör. Han är lite suddig men det får man leva med, bättre suddig än inte med överhuvudtaget som vi brukar säga….

Nästa höst är han 4½, herregud vad hände med den där lilla bebisen som gnagde på ett löv?!

Idag satt jag klistrad framför datorn när klockan slog 10.00 för att kunna lägga vantarna på det nya hundprintet från Mini Rodini
Deras förra drop var det inget som föll mig riktigt i smaken (förutom det blå och brunrandiga) så jag köpte inget. Inte heller deras senaste med Adidas. Tycker fortfarande den första träningsoverallen med pandorna var finast men den hann jag inte få tag på dessvärre och nej, jag kommer inte betala flera tusen för att få det heller. Sååå desperat är jag inte efter deras grejer!

Men som sagt, det här med hundarna ville jag så gärna ha och nu när Knut har kläderna så länge så tycker jag det är värt att lägga pengar på riktigt fina saker. Han använder tex fortfarande sin orangea Picojacka i storlek 80-86 och mätte honom senast igår och han är 94 cm lång!
Köpte i alla fall hundprintet i storlek 104-110 så det ska nog räcka en stund.
Haffade först det rödvita men hittade sen det bruna och bytte till det, håller för lite mer fläckar än vitt.

Titta bara, fint va?