På fredag fyller Knut tre år!
Folk brukar säga att det går så snaaaaaaaaaaaabbt och att barnet nyss föddes osv.
Jag tycker inte det har gått snabbt, minns knappt ens de första året!
Minns inte hur man blandar välling trots att jag gjorde det flera gånger varje dag under flera års tid, minns inte hur det var när han inte kunde gå och minns knappt hur han såg ut utan hår.

Jag minns däremot hur jäkla gullig han var i sina små sandaler och stråhatten med öron, hur han sov hela vägen upp till Höga Kusten i bilen, hur glad han blev när han fick en bil i present när han fyllde två år och sen vägrade öppna fler paket för han var så lycklig.
Jag minns när han sa att han älskade mig första gången, hur jäkla roligt det är att höra hans små funderingar och jag vet exakt hur hans lena rygg känns i min handflata.

Jag älskar den ungen så ofantligt mycket, varje dag gör han mig så himla stolt och jag älskar att just han är min. Fina älskade charmKnutte!
Han har lärt mig så mycket om mig själv, om vad som är viktigt och hur härligt det känns att vara så ovillkorslöst älskad.
Hans små armar runt min hals och mjuka huvud mot min axel.

Tack fina stora lilla kille för de tre bästa åren i mitt liv!
Jag älskar dig mer än jag någonsin skulle kunna beskriva.

Inatt vaknade jag plötsligt av att livmodern liksom drog ihop sig av en attack-bebislängtan.
Fast det var snabbt övergående. Jag vet ju att jag NOG helst bara vill ha ett barn.

Men för att övertyga mig själv, så är det lika bra att lista för- och nackdelar, så min hjärna kan tänka lite klarare.

PLUS med ett barn till:

• Kul för Knut att ha syskon (fast när man frågar om han vill ha en bebis säger han bestämt nej)
• Det är lite sorgligt att tänka på att Knut aldrig kommer bli sådär liten igen
• De är skitgulliga när de är sådär små
• De små söta kläderna
• Knut har alltid någon att leka med och blir mindre ”beroende” av att vi ska leka med honom
• Skönt att ha någon mer som hälsar på oss på vår ålders höst
• Knut blev ju hur jäkla gullig som helst, nästan slöseri med så bra gener att inte fixa fram en till, hehe

Okej det var det enda jag kunde komma på som skulle vara FÖR ett barn till. Inte särskilt mycket vettigt med andra ord.
På minus listan ser det ut såhär:

• Knut var vaken minst en gång varje natt fram tills han var 2,5 år. Är sjukt osugen på att göra om det igen.
• Min bröstförminskning kan gå tillbaka till sitt ursprung om jag blir gravid igen
• Jag HATADE att vara gravid och mådde så himla illa och hade foglossningen från helvetet
• Det är mycket svårare att få barnvakt till två barn och därmed svårare för oss att åka iväg och bara vara jag och Emil
• Vi har en så himla bra rutin och stämning i vår familj nu. Det liksom funkar och är lätt. Vet inte om jag vill rubba det.
• En ny bebis kommer innebära mindre tid att vara med Knut och bara se honom
• Jag måste vara borta från jobbet igen
• Vi har ett sovrum för lite i vårt hus om vi ska ha två barn

Ja det var det jag kom på till minussidan.
OBS, detta är MINA tankar runt det hela, ingenting är skrivet i sten eller kanske inte ens går att tillämpa på andra familjer. Så ni behöver inte bli upprörda.
Det känns dock som att argumenten mot väger tyngre än för just nu.
Att bebiskläder är gulliga är ett ganska klent argument för att sätta en människa till världen kan jag tycka.

Min son fyller snart tre år. Det har jag hört kan innebära att de kommer in i en trotsfas, den sk. treårstrotsen.
Japp, den har kommit.
Jag tror att det kan vara en kombination av åldern och det faktum att vi varit borta, så han måste trotsa lite över det också.
Så numera har vi Sveriges mest lättkränkta man hemma hos oss. Vad man än säger, typ ”sitt still när du äter” gör att han blir kränkt, trycker ner hakan i bröstet och går till sitt rum och smäller igen dörren.
Sen sitter han där inne i sin stol med armarna i kors en sisådär tio minuter innan han kommer ut igen och säger att han blivit glad.
Sådär håller det på, dag ut och dag in.
Fast det svåra är att hålla sig för skratt när han blir sådär kränkt, för det är så jäkla gulligt!

Igår blev han sur över nått de sa på barnprogrammet och var tvungen att gå därifrån och sura en stund.
Inte lätt att vara liten och lättstött.

Emma Sundh har dragit en gång en rolig utmaning i december, med hjälp av sina läsare.
Jag hakar på (är så dålig på att hålla liv i nått så länge, men kan ju försöka)

Första ”luckan”: Årets bästa Instagram-bild. Visa en bild från ditt flöde som du tycker extra mycket om.

Alltså jag har två som jag gillar lite extra, nämligen de här två:

Den här är från en läkarundersökning vi var på med Knut. Tycker den är så himla gullig med blöjan och benen sådär. Åh!

Den andra bilden är den här på Knut när han har klätt ut sig till Batman. Det är alltid samma sak, fotbollshalsduken och pälsmössan = Batman! Sen älskar jag minen, det är hans ”arg-min”.