Alltså TACK för all er respons i förra inlägget! Blev så himla glad när ni skrev att ni gillar de andra inläggen också.
Ibland får jag för mig att ni är svintrötta på mig nämligen och ibland vågar jag inte dela något djupt för jag blir så rädd att det ska bli konflikter. Jag är ju en himla konflikträdd person.

Men, bara för att ni är så peppiga så ska jag skriva om en grej som upptar så himla mycket av min tid, nämligen barn nummer två.
Eller snarare avsaknaden av barn nummer två.
Innan jag fick Knut var jag fast övertygad om att jag ville ha två barn. Det vill väl alla, liksom standard så att säga. Ensambarn blir si och så och yadayada….
Men sen blev jag gravid och avskydde det. Tyckte det var så hiskeligt jobbigt att vara gravid och kände mig himla otacksam eftersom jag jobbat så hårt på att få in den där bullen i ugnen.

Knut föddes, mitt liv slutade vara en ständig plåga av vaggande barbapappa och blev istället något annat. Ett familjeliv.
Jag var inte längre Anna – oövervinnerlig ensamvarg med all tid i världen.
Jag var Knuts mamma.

Det var en GIGANTISK skillnad! Mycket större än jag trott!
Jag är numera sårbar på ett helt annat sätt än jag var innan, eftersom någonting kan hända honom.
Jag älskar Knut, villkorslöst och oändligt (varför måste man alltid säga det för att kunna skriva vidare och inte få dåligt samvete?) men det är ändå väldigt mycket större och mer att vara mamma än jag var beredd på.

Knut är ett väldigt enkelt barn. Han är glad 99% av tiden, han är ingen springa-runt-och-riva-ner-allting-person och han äter som han ska och är nästan aldrig sjuk.
Det gör att jag har blivit rädd för att få ett barn till. För tänk om det inte blir den lätta varianten, som ändå var oerhört omtumlande.
Jag vet faktiskt inte om jag pallar att göra allting en gång till.

Han är ju så bra nu, i en så himla rolig ålder (2,5), pratar om massa roligt, frågar hur man mår (imorse sa han ”Mamma, du vet väl att jag älskar dig? Mest i världen!”) och han sover på nätterna (i alla fall ibland)
Om man skulle våga yttra de orden att man är nöjd nu, att man är färdig med barn, så känns det så himla bra inuti.
Att få landa och andas i det faktum att vår familj är komplett och fantastisk och att vi har tid och ork att vara oss själva, ihop eller med varann.

Å andra sidan känns det egoistiskt. Att inte ge Knut syskon bara för att jag gillar att vara ifred ibland.
Som att jag inte var ”nöjd” med hur det var att få barn och aldrig vill göra det igen. Otacksam.
Men kanske är det just för att jag är så nöjd, som jag inte vill göra det igen?

Ja ni hör ju, jag kan skriva om det här hur länge som helst, för jag tänker på det jämt.
Vad man borde och vad som förväntas av en.
Samtidigt tror jag att jag innerst inne vet vad som är bäst för just mig.
Men det är svårt att höra det när det är så mycket brus utifrån.

Som ni vet vid det här laget så ska vi alltså tågluffa i sommar. Eller ”luffa” kanske är att ta i. Vi ska åka tåg till Italien helt enkelt.

Men med en sådan kommer vissa problem, eller snarare måste man vara lite fiffig. Vi kan ju nämligen inte checka in en massa väskor, sätta oss med en drink på ett plan och sedan hoppas att hela bagaget kommer fram.
Vi måste ju släpa med oss bagaget själva genom Europa. Det gör att vi måste packa smart.

Vi tänkte ta med en stor rullväska och en stor ryggsäck. Den som har ryggsäcken får således också köra vagnen med Knut i.
Resevagn köpte vi på Babyproffsen, deras egna märke.
Vi tog en som fälldes ihop till ett paraply istället för att bli platt, fiffigare på tåget tänkte vi. Sen har den också sufflett som går att dra ner hela vägen så han inte får sol i ögonen när han sover middag på stranden i Italien. Det fanns också luftningsfickor just där han har huvudet så han inte svettas ihjäl där inne i sin kokong.

Jag har köpt en ny lång kaftanklänningsgrej på Kappahl med palmbladsprint som blir superliten när man rullar ihop den, så med andra ord perfekt att packa ner. Fast min plan är att ha på mig den hela tiden, se coolt avslappnad och världsvan ut så ingen ska märka att jag egentligen är livrädd över att vara ute i stora vida världen.
Annars ska jag packa ner badkläder förstås, UV-dräkt och solhatt till Knut. Handdukar är så stora och tar så mycket plats så det tänker jag att vi köper där nere och sen lämnar kvar.
Jag och Emil får två par skor, ett par på oss och ett par nedpackade. Alla jeans får stanna hemma pga tunga och stora. Sen räknar jag ju kallt med att det ska vara asvarmt och att man inte kommer vilja ha jeans ändå.

Blöjor tar vi med ett paket och resten köper vi på plats. Det fiffiga med att åka med en tvååring är ju att han äter samma sak som oss så man behöver inte tänka på mat. Det är ett stort plus!
Dock packar vi ner massa vatten och välling så det går lätt att proppa i honom på tåget så han lätt somnar. Som tur är tar Knut gärna sin välling kall vilket känns bra när man åker tåg med begränsad microåtkomst.

Jag vet av erfarenhet att man alltid tar med sig för mycket kläder. När det är varmt och det enda som står på schemat är att bada eller strosa så gör man det ändå i samma kläder i stort sett hela tiden. Så jag ska packa lätt. MÅSTE komma ihåg det. P a c k a LÄTT!

Saker jag måste komma ihåg att ta med som man annars alltid glömmer:
* Öronproppar
* Knuttes hörselskydd
* Skavsårsplåster
* Knuts babypuder (perfekt att ha mellan låren när man ska gå långt i kjol, så får man inte skavsår)
* Solcremé
* Tandcreme. Glömmer ALLTID tandcreme!
* Handsprit
* Magtabletter så man inte blir sittande på rummet hela semestern.
* Solglasögon
* Filt till Knut. Kan va skönt att ha något som luktar hemma när man är på olika hotell och sover på nya ställen och sådär.

Sen har jag även tänkt fästa en adresslapp på Knuts älsklings gosedjur, för TÄNK om han skulle försvinna! Krisen som skulle uppstå då!
Först tänkte jag eventuellt komma på en läsning med att sätta fast honom runt Knuts hals, men det känns inte särskilt barnsäkert. Möjligen får jag spänna fast honom i vagnen på nått sätt.

Har ni några tips på saker man måste ha med eller annat bra att tänka på när man åker iväg med småbarn?

I onsdagskväll råkade det vara sol helt plötsligt så vi tog tillfället i akt och tände grillen.
Bjöd över våra kompisar Matilda, Tobbe och lille Erik på hamburgare.

Knut var mallig över att vara äldre än Erik och visade stolt upp alla sina grejer för en mycket hänförd liten kille.

Vips blev det torsdag och vi började ledigheten med vad vi trodde skulle bli en vårpromenad.

Men det visade sig bli en riktig sommardag så vi hade alldeles för mycket på oss!

Vi mötte upp Ludde och Stina i närmsta lekpark. Knut och deras son Arvid är jättebästisar. Knut pratar alltid om Arvid! De är jämngamla, ganska lika i humöret och hur de leker och passar verkligen så himla bra ihop. Kolla bara:

Glada ungar bland vitsipporna. Det härvar en av mina målbilder när jag var gravid och nu när man är mitt i det, så är det precis sådär bra som jag hoppades på! Två år är verkligen bästa åldern!
Efter massa springande var det dags för vätskepaus.

På fredagen åkte jag och Knutte till Vestis medan Emil jobbade.
Där var det fotbollshäng i trädgården.

På lördagen var det dags för Emils 30-års fest (bilder från den får bli ett eget inlägg)
Det började med skålande i hängmattan innan Knutte skulle vidare till barnvakten, dvs min faster.

Som sagt, fler bilder från festen kommer. Men på söndagen hämtade vi i alla fall Knut igen och efter massa skönt bakishäng hos min faster så åkte vi hem till oss igen.
Det var dags att cykla. Knut ÄLSKAR sin springcykel, dock älskar han den lite väl mycket så man kan aldrig få in honom igen, dessutom vill han bara cykla åt ett håll, vilket är ganska problematiskt.

Vi cyklade till lekparken.

Det var perfekt fotoljus, sommarkväll och en unge i så jädra gulliga Levi´s shorts och alldeles för stora sandaler.

Nybliven 30-åring.

Emil invigde sina nya tofflor han fått av mig i present.

Vi gungade….

…och avslutade kvällen hemma i hängmattan igen. Den här helgen ska jag minnas när det är stormigt och kallt framåt November där någongång. Bäst!

Trots att det snöar varannan minut och är strålande sol i nästa, så kommer ju även denna April vara över snart.
Sen kommer sommaren förhoppningsvis komma smygande.

Förr handlade somrarna mest om avkoppling, lata dagar i en solstol och att kunna sova middag länge. Men sen jag fick barn så ser somrarna lite annorlunda ut.
Förra året var Knut 1½ år, han gillade att springa rakt ut i gatan, fattade inte mycket och hade noll begränsningar (sprang rakt ut i havet utan att fatta att han varken kunde simma, blev blöt eller att man inte kan andas under vatten tex)
Det var med andra ord ett himla passande och springande hit och dit för att jaga pigga små korvben som var alldeles för nyfikna på prick allting.

Den här sommaren är han däremot 2½ och betydligt vettigare (och MYCKET mer bestämd)
Man behöver inte passa lika mycket, han håller sig på gräsmattan och leker med sina grejer, stannar i vattenbrynet och är stabil nog att resa sig upp och han trillar omkull i vattnet.
Dock blir han arg som ett bi om han inte får som han vill (vill tex bara cykla åt ett håll och vägrar vända) men jag antar att även detta är övergående som man brukar trösta sig med när vredesutbrotten blir lite för häftiga.

Jag ser fram emot den här sommaren. Mer än jag gjorde förra året.
För jag vet att han kommer ha så himla roligt och vi också.
Han är i den absolut bästa åldern nu. Berättar massa roligt, är påhittig och så vansinnigt gullig att man liksom vill bita i honom hela tiden.

Innan jag fick barn kunde jag inte förstå hur människor planerade hela sina semestrar efter barnen. -Vadå, ska du låta barnen bestämma allt?! Du då?!
Det förstår jag nu.
Är barnen glada, är mamman glad.
Vi försöker slå ihop de två.
Jag ville till Öland men att bo på pensionat med en leksugen tvååring är inte särskilt roligt för honom.
Så det fick bli ett hotell på Öland fast med pool för små barn. Perfekt, win win!

Nu ser jag fram emot en sommar, med glatt barn, snygg man och härliga kvällar i uteköket.
Vi ska ju renovera vårt kök så uteköket lär bli välanvänt i år.

Så sommaren, du kan komma nu, vi är redo!