Bebis | Anna Ileby

Annas Beställningar!

apr 3, 2014 | Bebis, Bröllop, Teckningar

Eftersom jag numera bara jobbar två dagar i veckan istället för fem, så kommer jag behöva lite längre framförhållning när det gäller beställningarna om jag ska hinna med.
Så om du vet att du ska gifta dig, behöver inbjudningskort, morgongåva eller ge bort ett porträtt i bröllopspresent så se till att beställa det redan nu!
Studentbilder, doppresenter eller vad det nu kan tänkas vara som behöver vara färdigt till sommaren är också bra om de beställs nu.

Glöm inte heller namntavlorna, som är i A3 och du kan ha vilket motiv du vill! Den jag gör till Knut just nu har cirkustema tex!

Annas Instagram!

mar 24, 2014 | Bebis, Tankar och Vardag

Jag har inte tid att blogga de dagarna Emil jobbar så istället blir det en hel del uppdateringar på instagram, mest bilder på Knut då förstås. Kan tänka mig att folk börjar tröttna på Knutbilder men det är ju liksom det enda som snurrar runt här hemma, dessutom är han så himla gullig i sina små minikläder.
Vi kikar lite hur det sett ut på instagram senaste tiden, vill ni följa mig så heter jag annaritar.

Igår lurade jag med mig Emil till Ullared. Vi hade Knut i vår ergobaby och han sa inte ett pip på hela tiden. Lätt vårt bästa köp!

Mina killar, gulligaste som finns!

Knut fick ny outfit av min faster! Prickigt såklart.

Här är vi, familjen. Det här är för övrigt taget på min födelsedag.
Den här vagnen alltså, när man gå promenader är det minst en varje gång som kommer fram och berömmer vår vagn. Jag förstår dom, den är ju liksom hur fin som helst!

Knut fick låna en hel hög med kläder från Kajsa, eftersom vi hade så lite i storlek 50. Bland annat fick han låna den här fina pyjamasen, man ser ju riktigt hur nöjd han är.

De här snögubbebyxorna hade jag när jag var liten.

Här sitter Knut i ergon, nöjd och glad. Den tar vi till även hemma, då får man fria händer och en bebis som somnar på en gång.

Nyblivna mormor var här en hel vecka och Knut föll pladask för henne. Både jag och Knut grät när hon åkte hem och saknar henne väldigt.

Snuttefilten har han fått i present och det har blivit en favorit som han fullkomligt älskar. Täcket han ligger på har jag sytt.

Vi var på utflykt eftersom det är så vårigt här nu, Knuts första utflykt!

Anna och Den Villkorslösa Kärleken!

mar 15, 2014 | Bebis

Ett ständigt orosmoment under min graviditet var om jag skulle kunna knyta an till min bebis, om jag skulle kunna älska den sådär mycket som det sägs att man gör. Jag som inte ens gillar barn.

Så mycket tid jag ägnade åt den frågan, så många sömnlösa nätter med evigt grubblande.
Helt i onödan.
Nej jag slogs inte av total kärleksöverflöd den första sekunden han kom ut, jag var mest glad att jag överlevt och hade under hela förlossningen helt glömt bort att tänka på att jag faktiskt skulle få en bebis i slutet.
Men sen när vi kom till BB, när det bara var jag, Emil och Knut. När vi bunkrade upp med våra kläder mellan sängarna, lyfte ur madrassen ur den där plastkuvösen och la en pytteminiliten Knut emellan oss, ja då började kärleken krypa sig på.

Men det var först igår, nästan en månad efter att han kom, som jag verkligen slogs av den där totala kärleksvågen!
Vi var hembjudna till min kusin och hans fru och lille Knut bara låg där och sov och var så innerligt söt att jag liksom gick upp i atomer.
Tänk att han är min, MIN!!
Ingen kommer någonsin att ta honom ifrån mig, ingen kommer komma och hämta honom och säga att han inte längre är min, han ska vara med oss nu, på alla utflykter, alla upptåg, alla dagar och nätter och jag kan liksom inte riktigt tro att det är sant!

När han gråter och är hungrig på natten, så är jag ändå så himla glad när jag får ta upp honom till mig (han ligger i en vagga bredvid sängen) att den lilla, varma personen blir lugn av att jag tar upp honom.
Att jag vet att om jag bara vänder på honom, så han ligger sådär som han gillar så somnar han om, att om jag klappar precis där över det fjuniga pannbenet så blundar han snart.
Små egenheter som man lär sig, små trix och fix och som vi vet funkar eftersom vi känner honom.
En månad med den viktigaste lilla människan på jorden och jag kan sitta och bara glo på honom i timmar, inte förstå vad jag gjort för att förtjäna honom.

Mitt livs största lilla kärlek!

Anna i Tidningen!

mar 13, 2014 | Bebis, Tankar och Vardag

Förra veckan blev jag intervjuad för ett reportage i Värnamo Nyheter.
Reportern ville lyfta fram att jag är så öppen i min blogg, att jag skriver om både glädje och sorg. När jag sen läste igenom intervjun innan den gick i tryck och såg att det stod om missfallet så bad jag henne ta bort den biten.
Hon tyckte då att det var intressant att jag helt öppet kan skriva om det i bloggen, men ändå inte vill ha med det i tidningen.

Men det är skillnad.
Min blogg är min egen, det är mina ord och ingen annans. Det är mina läsare, de som valt att följa mig i med och motgångar, det är inte bara vem som helst som råkar prenumerera på en tidning som läser här inne.
Det här är min egen oas av känslor och här inne kan jag välja själv vad jag ska skriva, hur jag vill skriva det och när jag vill skriva det.
Då känns det inte läskigt att skriva om missfall, men med någon annans ord känns det alldeles för stort.

På Värnamo sjukhus ligger avdelningarna så att man först kommer till förlossningen, sen kommer BB och längst in ligger gyn, där man hamnar om man skulle få missfall.
Man måste alltså gå igenom hela BB-avdelningen för att komma till ”den mörka sidan”. Man måste passera alla genomskinliga plastkuvöser med rosiga nyfödingar för att komma till avdelningen där de ger en avslutande tabletter fast man egentligen inte vill avsluta något alls.

Jag minns så väl känslan. Ligga i en steril säng, på lakan av papper och vänta på att allting skulle ta slut. Sköterskan som kom in med saft var femte minut, som om saft skulle få allting att kännas lättare.
När jag efter fem timmar på det där jävla papperlakanet fick gå hem, gick jag genom matsalen med bebisarna, med mammor med sladdriga magar och fåniga leenden, ut till förlossningen där jag mötte tio höggravida kvinnor på rundtur inför sina egna förlossningar.
Där gick jag, med avslutande tabletter mellan benen och tårar som bara rann fast jag försökte allt jag kunde för att hålla tillbaka dom.

För tre veckor sen satt jag och Emil i den där matsalen, med vår genomskinliga plastkuvös med en sovande, rosig liten Knut.
Då kom det ett par, utan leende som gick rakt igenom matsalen. Rakt igenom med tappra försök att inte se alla bebisarna.
Rakt igenom till andra sidan och jag och Emil såg på varann och sen på Knut.
Nu är han här. Livs levande, rosig och perfekt.

Men det var fan ingen lätt väg hit och det kan ingen annan än jag sätta ord på.

Annas Hem!

feb 27, 2014 | Bebis, Huset, Inredning, Loppis

Nu när vi båda är hemma i tio dagar så har vi hunnit få klart nästan allt i huset. Kläderna är uppackade, tavlorna uppsatta och golven dammsugna.
Jag vet inte vad som hänt med mig, förut var jag världens slarvmaja, men sen vi kom hem från BB går jag och plockar, hänger in kläderna i garderoben efter att jag använt dom, plockar i och ur diskmaskinen och städar upp barnkläder och nappflaskor.
Plötsligt händer det, plötsligt blev det ordning och reda även på mig!

Sähär ser det ut hemma hos oss nu:

Vi har tulpaner i alla rum just nu, en klar fördel med att få barn! Jag älskar tulpaner, de gnisslar så trevligt. Kökssoffan har jag målat ljusgrön när Knut sovit. Ser så himla vårigt ut i vårt kök nu.

Reda-hyllan satte vi på väggen och fick då också ett perfekt ställe att ha finkopparna. Hyllan målade jag i samma grön som soffan.

Lillfisen kollar in grannskapet från köksfönstret.

Knut tjuvkikar lite.

Vi har blivit riktiga fruktjunkies och bunkrar upp som tusan och sen proppar vi i oss alltihop! Lampan hittade vi på Erikshjälpen härom dagen och jag tycker formen passar ihop med den öppna spisen.

Stringhyllan börjar fyllas på allt eftersom vi plockar upp flyttlådorna.

Det här möts man av när man kommer hem till oss. Biostolar som jag klätt om i banantyg, Plura och Winnerbäck, spegel som Emil byggt och skoställ som än så länge inte fyllts med skor.

Knut har fått en present av Wenche, en rulle av hennes fantastiska cirkustapet! Jag tapetserade den på en träskiva och satte upp över hans säng.

Jag och Emil har fått världens finaste present från Sthlm Agency, nämligen varsin väska från Littlephant! Skötväskan är till Emil som är förste blöjbytare och den ljuvliga handväskan är till mig!

Såååå fin! Tusen tack!

Anna om Livet!

feb 26, 2014 | Bebis

Så svårt det var att blogga efter ett inlägg om en förlossning! Vad skriver man efter en sådan sak liksom?
Jag har tänkt blogga i flera dagar men det finns inte så mycket tid över för annat än bebisgosande och amningspumpar.
Knut har visat sig vara världens snällaste bebis så vi hinner en hel del när han sover, så nu är huset så gott som färdigt (visar allt vi gjort i ett annat inlägg sen)
Just nu är ju Emil hemma sina tio första pappa-daga och det är verkligen skönt att få vara två såhär i början.
Dels hinner man mer när han sover, dels har man någon att gå promenader med men framförallt har man någon att dela bebisbubblan med!

Jag är minst sagt en berg och dalbana av känslor just nu. Är så himla överlycklig över att han äntligen är här och att den där jäkla graviditeten är över samtidigt blir jag attackledsen för minsta lilla (Emil suckade över att jag inte tagit upp och tinat grönsaker, då började jag gråta tex)
Sen gråter jag över hur glad jag är, över hur perfekt han är och då och då gråter jag över tanken på att något skulle hända honom.
Ja ungefär sådär håller det på.

Vi försöker ha med oss kameran överallt, för snart är han inte så här miniliten längre och då kommer man titta tillbaka på bilder och säga ååååååå vad liiiiiiiiiiiiiten!
Ungefär såhär ser våra dagar ut:

Vi går jättelånga promenader och ojjar och åååhhar oss över hur vårigt det är ute! Själv jublar jag varje steg jag tar över att jag faktiskt kan röra mig igen. Tror ingen riktigt förstod hur hemskt jag tyckte det var att vara så himla stor och klumpig! Nu känner jag mig lätt som en fjäder (det är jag inte riktigt än, men bra mycket lättare än innan!) och vill bara gå och gå och gå, trots att det ömmar både här och där så är det inget i jämförelse med hur det kändes förut!

Såhär sitter vi en hel del också förstås. Eftersom Knutte Knopp är så liten så har han inte riktigt förstått sig på hur man ammar än, därav flaskan. Han får dock bara bröstmjölk så alla ni amningsfantaster där ute kan bespara er allt skäll om ersättning.