Här är min lista på saker jag ska göra när den här graviditeten tagit slut:

* Äta parmaskinka (jag vet att man kan frysa den i tre dygn innan och sen äta den även nu, men så förutseende är jag sällan) jag ska äta parmaskinka till allt, helst en baguette helt proppfull av det, mmmmmmm!
* Sova på mage. Åh vad jag ska sova på mage! Att i nio månader inte få sova på sitt vanliga sätt är nästan som ett smärre fängelsestraff
* Dricka rödvin. Gravida människor är ofta präktiga och säger att neeeeej ooohh man saknar faktskt inte vin, man har liksom stängt av det. Bullshit säger jag. Jag saknar rödvin. Jättemycket till och med.
Vill sitta i vardagsrummet och dela en flaska vin med min man, lyssna på LP-skivor och prata om livet. Så opräktig är jag.
* Dansa. Jag saknar att få göra mig fin i flera timmar framför spegeln, prova kläder och sen gå ut och dansa hela natten. Det skulle jag såklart kunna nu med, minus att jag känner mig som en nerknarkad Barbapappa och somnar runt 21.00.
* Då ska jag ha skor med iallafall lite klack och sådana som jag kan knyta själv. Lyxen med att kunna knyta skorna alltså. Obeskrivlig.
* Använda normala trosor. Inte bara dom som är mest urtvättade och utan resår som inte klämmer någonstans. Sexigt, not so much.
* Gå på gym. Det trodde jag aldrig i mitt liv att jag kunde sakna. Men nu känns det mest som jag ligger som en enda stor saccosäck i soffan och orkar inte ens resa mig upp utan att någon knuffar på. Då kan till och med jag sakna att göra armhävningar.
* Inte använda tights på väldigt väldigt länge.
* Ha vippig kjol igen. Nu försvinner liksom själva vippet och kvar blir bara en utstående tygbit som allt som oftast blir alldeles för kort.
* Inte tänka på barn nummer två förrän om MINST tre-fyra år.

VS

Jag ska erkänna att jag inte är särskilt barnkär, är nästan på gränsen till lite rädd för barn till och med. De är så oberäkneliga, de spyr och gråter och åmar sig och man vet aldrig vad de ska ta sig till.
Jag har aldrig varit en sån som måste säga åhhhh och ohhh och iiiiihhh så fort jag ser en bebis, vill inte hålla och blir smått kallsvettig när jag får en bebis i knät.
JAG VET INTE HUR MAN GÖR!!

Jag har alltid tänkt att det här går över när man når en viss ålder. Det har det inte gjort, inte än iallafall.
Sen har jag också tänkt att det säkert går över när jag får egna barn. Det tror jag fortfarande och det återstår väl att se om det är rätt eller fel.

Jag försöker intala mig att när jag var liten var jag vansinnigt rädd för katter, minns min kompis Tomas och hans katt som man bara såg på håll, ligga och blänga på en från vardagsrummet och jag drömde mardrömmar in den där läskiga katten!
Men sen fick jag en katt, en liten vit kattunge och den var ju inte det minsta farlig.
I samma veva blev alla andra katter också ofarliga, för man visste hur man gjorde när man skulle klappa och hålla, när man skulle backa och när de tänkte rivas. Till och med den läskiga katten hemma hos Tomas blev riktigt söt. På håll.
Så kanske går det över som sagt, om det är mina egna.

Emil däremot, fullkomligt ÄLSKAR barn! Och barn fullkomligt älskar Emil. Han pratar gärna med dom, leker och låter dom sitta i knät.
Detta känns ju väldigt lovande då vi iallafall har en av två möjliga som gillar barn!
När vi var på väg hem från dop i lördags sa han i bilen att han längtar till bebisen är här, till han får hålla och leka och pussa.
Fint att han längtar, antagligen mer än jag gör.

Kan ni inte komma med lite pepp på att det kan ändras, inte bara mamma-älskar-alla-barn-kommentarer (för det fattar ju jag också att man gör, sen)

Med Vide, som vi är gudföräldrar åt. Emil får hålla…

Med Ebba i Piteå. Emil får hålla….

Älskade Majken, min brorsdotter! Henne är jag dock inte det minsta rädd för!