Tacksamheten över att de här två är mina. Så obeskrivligt!
Ibland tittar jag på dom och tänker ”det är såhär de blev, såhär ser mina barn ut”
Man har ju tänkt ända sen man va liten på hur ens liv skulle bli, hur ens barn ser ut och vem man skulle gifta sig med.
Såhär blev det.
Allt jag någonsin kunnat drömma om.

Stoltheten jag känner över Knut. Hur fin han är, hur han bryr sig så mycket om andra och oroar sig över att alla ska ha det bra.
Hur han var ledsen över att julskinka kom från grisar och hur han kryper upp bredvid mig i soffan och viskar -mamma…..

Hans försiktiga sätt och hans tydliga språk. Hur himla roligt det är att hänga med honom, allt storslaget han säger och hur poetisk han är.
-Mamma, jag äter luft, det smakar vind.

Nya lilla Stig, som jag inte ens trodde jag skulle ha plats för i hjärtat. Han som slagit omkull mig alldeles och knockat mig med kärlek. Så näpen med sin lilla uppsyn och små gurglande ord.
Han är så lätt, jag har fortfarande inte en enda gång under de här två månaderna ens tyckt att det varit jobbigt med en bebis.
Med honom är livet enkelt.

Sen att se dom ihop. Det bästa av allt.
Mina finaste små pojkar.
När Knut tappat en ögonfrans och skulle önska sig något häromdagen och viskade
-Jag önskar att jag aldrig ska skiljas från min brorsa

Den här lilla stjärnan har hunnit bli två månader nu!
Tyckte han föddes igår.
Tänk att jag som hade bestämt mig för att bara ha ett barn, alltså nästan missade honom?! Är evinnerligt glad att jag ändrade mig. för han tillför så himla mycket. Han känns liksom som en bonus!

Han är nu 57 centimeter lång och vägen 4900 gram.
Han är så himla enkel att ha att göra med, han är nöjd och glad nästan hela tiden och låter oss sova på nätterna och muttrar inte i onödan. Tack livet för det!

Det har inte varit helt lätt för Knut att bli storebror. Han är verkligen urgullig och genomsnäll mot sin lillebror, men desto argare mot oss.
Förstår att det är en enorm omställning för honom att helt plötsligt dela på uppmärksamheten.
Nu börjar det tack och lov bli bättre och nu är vredesutbrotten inte lika vanliga längre som tur är.
Det tar helt enkelt en stund att komma in i vår nya vardag, men nu tror jag vi börjar fatta galoppen.

Tänk så gärna jag ville ha en liten tjej den här gången, men vad glad jag är nu att jag fick en pojke. Tror de kommer ha så mycket roligt ihop och jag riktigt ser framför mig hur de som vuxna, går ut och dricker öl ihop.
Bröderna Ileby va, vilka killar!

Det händer lite på två månader ändå!

Här är Knuts första tre månader (glömde ta en vecka på honom)

När Knut föddes så fotade jag honom varje månad för att se hur han växte. Såhär såg hans bilder ut, från en månad till ett år!

Nu gör jag såklart likadant med Stig, så här är hans första månad!

Sen fotade jag honom när han var en vecka gammal också, så här ser man hur han har växt bara på den här korta tiden.

Tänk att han bara funnits så kort tid och ändå känns det som han funnits jämt!
Det är så stor skillnad på att ha en bebis nu mot förra gången. Jag njuter MYCKET mer den här gången!
Sist var jag så stressad över amningen, kände att jag aldrig skulle få vara själv igen, undrade vad jag gett mig in på och om jag skulle klara av det över huvud taget.
Det var en chock att få barn med andra ord.
Den här gången har jag varit superlugn från början. Jag vet att jag har koll på läget, struntade i amningen och nu vet jag att han kommer inte gå sönder och såhär liten är han bara en väldigt kort period så nu passar jag på att mysa så mycket jag bara kan.

Det här med tvåbarnschock alla varnade mig för har med andra ord inte inträffat alls!
Älskade lilla solStickan!

Så sjukt att jag gick från att ha ett barn till att ha två!
Tänkte på det särskilt härom dagen när Emil ringde försäkringskassan och sa ”ett av mina barn….” Så stor grej ändå!

Jag är inte en sådan person som älskar hejdlöst direkt. Jag behöver ställtid och att vänja mig.
När Stig föddes så lämnade jag gladeligen över direkt till Emil. Kände att jag gjort mitt som varit gravid och fött ut honom, nu ville jag ha lite space.
Jag kände mig lite ovan eller hur man ska beskriva det, Stig såg inte ut som jag hade tänkt. Jag hade föreställt mig en kopia av Knut, en liten minibebis men istället kom en ganska stor unge som jag inte alls såg några likheter med Knut.
Men nu har dagarna gått och idag blir han två veckor.
Nu kan jag utan att tveka det minsta säga att jag fullkomligt älskar honom! Inte på det sättet jag älskar Knut än, för jag känner Knut så mycket bättre. Men ändå, så längtar jag efter honom när han sover och saknar honom så fort jag lämnar huset.
Han känns som min nu och det är så det ska kännas.
Det var precis likadant när Knut föddes.
Lära känna först, älska sen.

Jag har ju varit väldigt publik med mina barn, redan från början vilket man kan ha delade åsikter om.
Dock har jag vissa gränser själv som jag aldrig går över, jag skriver tex aldrig om varken Knut eller Stigs toalettvanor. Skulle inte själv vilja att det stod att jag bajsat ner mig (oavsett ålder) på sociala medier så jag känner att den biten kan man få ha för sig själv.
Jag skriver heller inte om sådant som på något sätt skulle kunna kännas pinsamt för barnen, något de sagt eller gjort där man skrattar åt dom istället för med dom.
Sånt måste man kunna få göra utan att världen ser på känner jag.
Sen det uppenbara förstås, att jag aldrig skulle lägga ut bilder på dom utan kläder, oavsett om det bara är en liten bebisrumpa så tycker jag att man ska få ha sina kroppsdelar för sig själv så länge man är liten och inte kan bestämma själv.

Men barnkläder däremot, det är det roligaste jag vet och att dokumentera vad de har på sig är dels roligt nu, men också senare att titta tillbaka på. Man glömmer så snabbt!
Kolla bara på den här lille stiliga killen, som blev stoppad av en tjej på stan som var tvungen att berätta för honom hur fräsig han var. Gissa om han var mallig efter det!

* Jacka, Mini Rodini (köpt på Tradera)
* Träningsoverall, Mimi Rodini´s samarbete med Adidas (köpt på Tradera)
* Stickad buff, H&M (köpt på Erikshjälpen)
* Kavatskor (köpt på loppissida på facebook)
* Mössa, Resteröd (Emil och Knut delar på tre stycken, en blå, en grå och en gul. Tur man har barn med stort huvud)

I det här inlägget tänker jag inte nämna ett enda ont ord om amning, för amning är en strålande uppfinning.
Det som däremot ofta ses ner på, är flaskmatning. Att barnet inte får samma förutsättningar, får sämre immunförsvar osv.
Så nu tänkte jag skriva ett inlägg om alla fördelar med flaskmatning, för det är faktiskt så att det OCKSÅ är en strålande uppfinning!

När jag fick Knut så försökte jag amma. Hade en förutfattad mening om att jag, som hade så stora bröst, var som gjord för amning.
Det var jag inte visade det sig.
Brösten var nämligen för stora för lille Knut, som varken fick tag (trots amningsnapp) eller luft när han väl ammade. En månad försökte jag. Han grät, jag grät, det var bara en enda sorglig röra alltihop så sen gav jag upp och gick över till ersättning på heltid.
Vad som också bör tillägas är att eftersom Knut var så liten, fick han ersättning redan på BB och sen efter varje amningstillfälle för att veta att han verkligen fick i sig mat. Så vi var tvugna att göra båda momenten oavsett.
Så när amningen strulade var det ett lätt val att välja bort och bara köra på ersättningen.

Ett år efter att knut föddes gjorde jag en bröstförminskning via landstinget.
Där och då bestämde jag också att om jag någonsin får fler barn så ska de inte ammas.
Sagt och gjort, när jag fick Stig så har amningen aldrig varit ett alternativ.
Direkt på förlossningen fick jag två små tabletter som gör att mjölkproduktionen avstannar.
Dock kom den igång ändå efter några dagar men om jag nu inte låter Stig amma så kommer mjölken snart sina och försvinna.

Vi har valt ersättning på grund av:

* Det är betydligt lättare att dela upp både matningarna och föräldraledigheten när båda kan mata. Jag jobbar ju redan nu måndagar och tisdagar och då är Emil hemma med pojkarna.
* Emil får en väldigt mysig stund med Stig då han också får vara med och mata och jag blir inte oumbärlig.
* Jag tyckte att stressen runt amningen var otroligt jobbig vid förra förlossningen och att nu helt stryka den har gjort mig mycket lugnare och gladare.
* Vi vet alltid hur mycket Stig äter. Då kan vi också utesluta om han är hungrig eller inte när han skriker.
* Jag får vara helt min egen. Som ni vet vid det här laget så har jag verkligen avskytt att vara gravid och nu när han är ute känns det så himla befriande att min kropp är bara min. Ingen är beroende av den, förutom för närhet då. Men det delar jag gärna med mig av.
* Det är smidigt att mata med ersättning. Dock skulle jag nog säga att amning är ännu smidigare, men ersättningen är ganska okrånglig den med. Ta med en flaska, kokat vatten i en termos och en doserare med uppmätt pulver. Sen är det bara att blanda ihop och mata.
* Ersättningsmaskin. Alltså livets uppfinning för alla som kör med flaska (funkar även för välling) det är alltså en maskin som själv värmer vattnet till perfekt temperatur och blandar i pulver och allt (det finns lite olika varianter, just den vi har blandar inte i pulvret men gör allt det andra) så man bara trycker på en knapp så är det klart! Dock är den minsta portionen 120 ml så vi har inte börjat använda den än, eftersom Stig än så länge bara äter 70 ml.

Sen finns det också vissa nackdelar med ersättning:
* Det krävs lite mer planering som sagt när man är iväg, men det lär man sig fort.
* Barnen kan lätt bli förstoppade av ersättning, men vi ger också lite lite laktulos samtidigt så magen ska fungera bättre.
* Det blir en extra kostnad som man slipper om man ammar.

Sååå, det var det jag hade att säga om flaskmatning och ersättning.
Jag är varken för eller emot något av alternativen, men jag kan tycka att mammor som väljer att flaskmata får stå ut med väldigt mycket momshaming från ammande mammor, helt i onödan.
Var och en får göra som dom vill och ingen behöver ha en åsikt om vad du väljer. Glöm inte det!
Det är tillräckligt jobbigt att vara ny mamma som det är, så sluta skuldbelägga och hurra för mätta och glada barn istället!