Som jag skrev tidigare så ligger Småtting med rumpan nedåt så det kanske blir kejsarsnitt, men om det inte blir det så har jag ändå skrivit ihop ett förlossningsbrev.
Kan inte minnas att jag ens hade med mig något sånt till förlossningen förra gången, men det gick ju bra ändå.
Jag hoppas ju lite på snitt men om det ändå blir en förlossning så är det här min ”önskelista”:

Förlossningsbrev Anna Ileby

Då jag vid tidigare förlossning inte upplevde värkarna som särskilt jobbiga så gör jag gärna på liknande sätt denna gången.
Först ett varmt bad, där den enda smärtlindringen är hett vatten mot ryggslutet.

Fick epidural efter badet förra förlossningen, men tyckte den gjorde väldigt ont att sätta, så tror jag kan klara mig utan den denna gång och istället använda mig av TENS-maskin genom värkarna.
(detta kan dock ändras beroende på hur ont det gör!)
Använder gärna lustgas men på ganska låg styrka, vill absolut inte må illa!

Tycker om att veta vad som händer, i vilket skede av förlossningen jag är och hur lång tid det kan tänkas ta, så jag har något att förhålla mig till.
Gillar raka rör och raka direktiv så jag vet vad jag ska göra.

Har sedan tidigare en skadad svanskota så ligger gärna i en ställning under förlossningen där den skonas så mycket som möjligt.
Har gärna något att hålla i och ta spjärn emot när jag ska krysta.

Jag vill inte amma så jag vill inte ha några som helst påtryckningar om det.
Ser gärna att jag får den tablett som stannar av all mjölkproduktion så fort som möjligt efter att bebisen är ute.

Tänk att han snart är här! Så himla svindlande att tänka på!

Igår gick jag in i vecka 34.
Det känns stort på nått sätt, som att det nu är väldigt nära slutet och det ger mig lyckorus och glädjebubbel, men såklart också en viss skräckblandad förtjusning. För bebisen måste ju ut.
Knut föddes i vecka 37 och jag var noll procent beredd på det, så jag fattade liksom inte att han skulle födas förrän han var halvvägs ute.
Jag hann med andra ord inte vänta och tänka så mycket innan, det bara hände.
Det gör också att jag är mer beredd den här gången, att det kan hända i stort sett när som helst nu.

I förrgår var jag inne på ett ultraljud för att kolla att bebisen växte som den ska, eftersom han helt har bytt kurva, från den översta till den mellersta.
Allting såg bra ut och han verkade glad och nöjd och var en alldeles normalstor bebis.
Dock låg han med rumpan nedåt.
Han kan fortfarande vända sig själv, jag lär nog inte föda barn imorgon, men en liten del av mig hoppas att han ligger kvar så.
Ska till barnmorskan igen om en vecka ungefär och kolla hur han ligger då, annars blir det ett vändningförsök och om det misslyckas så blir det snitt.

Jag är inte rädd för en förlossning, men jag är heller inte det minsta rädd för snitt.
Jag förstår att en buköppning är en megastor operation med en massa risker, men en muttöppning är en ganska avancerad procedur det också!
Min barnmorska sa att det egentligen handlar om man vill ha mest ont innan eller mest ont efteråt.

Hade jag fått välja (det kanske jag får, har inte frågat) så hade jag hoppat över vändningsförsöket och gjort ett planerat kejsarsnitt istället.
Men det verkar lite som att svära i kyrkan för varje gång jag säger det så får jag höra att jag absolut måste försöka vända och göra det ”på det naturliga sättet”.
Jag tänker bara att eftersom jag ändå hoppas att vändningsförsöket misslyckas, så borde jag ju lika gärna hoppa över det.
Jag har ju fött barn innan och det gick hyffsat enkelt och smidigt, inga större komplikationer och jag var mig själv, mer eller mindre bör väl tilläggas, efter några veckor.
Men det hade ju varit spännande att testa på båda sätten.

Aja, ut kommer han, på ett eller annat sätt och det ska bli väldigt skönt att vara bara jag i min kropp igen, utan någon som campar inuti.
Bebisar är tusen gånger roligare på utsidan.

OBS: alla former av skräckhistorier, vare sig det är snitt, vändningsförsök eller förlossningar undanbedes, vänligt men bestämt!

Tio saker jag ser fram emot med ny bebis:

• Få se hur Knut blir som storebror, typ överst på min goals lista!
• Få använda alla minismå kläder igen
• När man bär upp en bebis som nyss vaknat och de liksom böjer sig bakåt som en liten larv. Så himla gulligt!
• Barnvagnspromenaderna i krispig höstluft. Att ha barnvagn över huvud taget, så bra grej! Man kan ha med sig oändligt med saker.
• Myset! Det där att det sover en miniliten person i ens knä som lämnat öronavtryck på mitt bröst!
• Vara mammaledig tre dagar i veckan! Bävade inför att vara ledig med två barn innan, men nu tycker jag det ska bli väldigt roligt (stort plus på att Knut är så stor och självgående)
• Åka bil, titta bakåt i backspegeln och se två barn! Tror det kommer kännas väldigt stort och vuxet att ha två!
• Att få klä honom i små hemstickade plagg. Det finaste jag vet på bebisar.
• Se hur han ser ut!! Alltså så vansinnigt spännande! Jag hoppas på en kopia av Knut fast med lockigt hår, hehe.
• Aldrig någonsin vara gravid mer. Can´t fucking wait!

Och så tio saker jag inte ser fram emot:

• Vakna nätter. Hujedamej. Med Knut var vi uppe varje natt tills han var 2,5 år! Den här gången är min plan att vara mycket hårdare på den där ”vänja av med välling”-fronten.
• Ersättningsmecket. Det är ju ändå sjukt smidigt att amma på ett sätt, då man alltid har med sig maten, uppvärmd och redo. Men det blir ingen ammning här, så nu är det bara att plocka fram flaskor och termosar igen. Dock har vi köpt en ersättningsmaskin för att underlätta det hela. Känns som det kommer bli vår räddning.
• Spyor. Jag hatar ju som bekant spyor och det händer ju att bebisar spyr. Dock inte alls lika läskigt som när vuxna gör det, men ändå. Knut spydde dock max tre gånger när han var nyfödd, så jag hoppas på en med liknande mage.
• Kladd. Jag är inte särskilt renlig av mig, men det här med att låta bebisar äta själv och sen kleta in gröt i håret har aldrig varit min melodi. Den biten hoppar vi över i inlärningen hemma hos oss och vi hoppar också över det här med att dela bilder på sociala medier över eländet när de ändå gör det.
• Alla miljoner droppar man ska ta hit och dit. Förra gången hade vi Minfom, sempers magdroppar och d-dropparna. Suck. Så himla skönt när man kunde sluta med allt sånt där jox.
• Strumporna som alltid åker av. Den här gången har jag bunkrat upp med byxor med fot för att slippa problemet.
• Lära gå stadiet. Den perioden när man går framåtböjd och håller i händerna och går och går, flera mil om dagen och ens rygg hatar en.
• Att inte kunna sova när bebisen sover. Det här blir ju en stor skillnad från en till två. Med Knut sov jag jämt! Kanske måste skaffa netflix?
• Inte kunna lägga lika mycket tid på Knut. Han har haft vår fulla uppmärksamhet i 4,5 år nu. Det kommer kännas märkligt att inte kunna ge honom det på samma sätt längre. Min ljuvliga stora kille.
• ”Efter-gravid-kroppen”. Urk. Hatar bilder på instagram där tjejer visar upp bebismagen på ena bilden och magrutorna på nästa. Lovar till 250% av det aldrig kommer ske här. För att jag antagligen aldrig kommer få magrutor, om det nu var något att sträva efter vill säga….

Vi hade sparat en himla massa kläder från Knut såklart, men jag har ändå köpt en hel del nytt till Småtting.
Knuts kläder var så färgglada och nu vill jag tona ner det lite, som jag skrivit förut.
Det här har jag köpt bland annat, och det är den här färgskalan jag tycker är allra finast just nu:

• Jackan i ull är från Lindex
• Overallen i sweatshirtmaterial är från Polarn o Pyret
• Napparna från Cirkusfabriken
• Resten av kläderna är från H&M

Nu har jag varit gravid i 26 veckor, är enligt appen i sjunde månaden och har 103 dagar kvar tills beräknad ankomst av lille Stig!
Den här graviditeten har jag haft mycket mindre ont än jag hade förra gången. Då rörde jag på mig cirka noll procent och den här gången har jag tvingats cykla fram och tillbaka till jobbet nu i tre veckor för att vår bil är på verkstad, och det har verkligen gjort underverk med fogarna!
Har fått hem ett gäng med träningskläder för gravida så nu tänkte jag sätta igång att försöka träna lite mer till och med. Det kan ju knappast skada.

Jag har även mått mindre illa den här gången, även om illamåendet höll i sig längre denna gång. Jag har mått pyton från vecka 9-21 men mått ganska bra på mornarna, det har varit värre på kvällarna.
Förra gången jag var gravid mådde jag illa mellan vecka 10-19 ungefär men mådde alltid illa på morgonen den gången.
Tycker sånt där är så märkligt, det är ju samma kropp och samma sak, även om bebisen är annorlunda.

Förra gången hade jag på riktigt lite ångest hela graviditeten över att jag visste att jag skulle behöva gå igenom det här igen. Det var också därför det dröjde väldigt länge innan jag ens kunde föreställa mig barn nummer två, minnet av den första graviditetn var tvungen att blkena bort först.
Så nu, även om jag avskyr det, så känner jag mig ändå så himla glad varje gång en vecka passerar! Aldrig mera vecka 15, aldrig mer vecka 20 osv. osv.

Jag oroar mig en liten smula över brösten dock, då de växt på ganska bra så hoppas jag verkligen innerligt att de går tillbaka till sitt ursprungsläge direkt efter förlossningen.
Jag ska ju ta nån tablett som stänger av all mjölkproduktion så fort Stig är ute, just för att slippa få de där allra största brösten igen.
Som ni vet vid det här laget gjorde jag en bröstförminskning efter att jag fått Knut och jag vill absolut inte ha den ogjord!
Men även om de känns stora nu, så är de ändå inte i närheten av så stora som sist!

Jag har en väldigt stor mage redan. Det hade jag förra gången med, men sen stannar den liksom av och så händer det inte så mycket mer.
Jag ska på bröllop i början av september, en månad innan beräknad födsel och att komma i någon vettig klänning känns minst sagt utmanande.

Får väl återkomma med bilderna från 26-40 så småningom. Fast jag hoppas han föds i vecka 27 som Knut, de där sista veckorna är ju ändå bara jobbiga!