Såg att Cecilia Blankens hade skrivit ett inlägg om hur något i tonåren kan etsa sig fast och sen bli ”ens stil”.
Klurade lite på min egen historia och fick genast upp ett så otroligt starkt minne som präglat stor del av mitt vuxna liv och min stil.
När jag var femton år åkte jag med min mamma till Sorrento i Italien. Jag var ganska hopplös stilmässigt vid den här tiden, som nog de flesta tonåringar är. Jag var för smal, hade för stora bröst, färgat håret alldeles för rött och hade sämst koll på att kombinera ihop kläder.

Men på den där resan så var det med en tjej, kanske runt 20-25 år som jag blev alldeles hänförd av!
Minns så himla väl när jag såg henne på flygplatsen och blev helt golvad, hon var den absolut coolaste personen jag sett i hela mitt liv och efter den dagen så har mitt Life mission blivit att vara hälften så cool som hon!
Hon åkte med sin kille och svärfar vill jag minnas och hennes svärfar berättade för mig vid nått tillfälle på en bussresa till Vesuvius att hon jobbade som designer.
Hon hade långt vitblekt hår med mörk utväxt och rakat ena sidan av huvudet (det här var alltså långt innan Lotta Engberg dödade den trenden för gott) och satt och stickade i bussen.

Konstigt sånt där, hur väl man kan minnas saker trots att det är nästan tjugo år sedan nu.
Tänker fortfarande på henne ofta, undrar hur hon ser ut nu. Jag tror hon satt prägeln för att ja aldrig är rädd för att sticka ut med konstiga hårfärger och frisyrer. Tänker att om hon vågade så vågar jag.

Den där sidecutten höll jag fast vid länge och jag tycker fortfarande att det är den absolut snyggaste frisyren som finns och den jag trivts allra bäst i. Jäkla Lotta Engberg som förstörde allt!
Kanske kan jag ta tillbaka rätten till den frisyren igen? Jag ger det något år sen jädrar klipper jag så igen. Min älsklingsfrisyr inspirerad av min älsklingsperson som jag inte ens vet namnet på.

För några månader sedan gick jag till frisören och sa att jag ville bli ”vanlig”, dvs färga håret typ ombre brunt. Eftersom jag är hos frisören så ofta så känner de mig rätt bra där och alla häpnade över mitt vanliga färgval, som inte ens var pastelligt det minsta lilla.
Sagt och gjort, det blev ljusbrunt/blont. Fint blev det, och jag trivdes bra.

Men sen gick det några veckor och jag började längta efter nått nytt. Kände mig gravid, ful och allmänt grådassig som man lätt gör i mars.
Så jag gick till frisören igen och gav henne fria händer!

Hon hade sparat ner den här inspirationsbilden och just den hade jag också sparat, så det var ju perfekt! Vad underbart det är att ha en frisör som tänker precis likadant som en själv!

Såhär såg jag ut efteråt! En mörkare nyans i botten och smutsrosa i längderna. Vi gjorde det ganska starkt rosa eftersom det tvättas ur så himla fort. Älskar det!

Nu har det gått en vecka som rosahårig och det har tvättats ur en del men jag tycker nästan det är ännu finare nu. Trivs så himla bra!
Jag är nog helt enkelt inte ”vanlig” hur jag än försöker.
Älskar att tänka på mig själv som 15 åring och tänka att om jag bara hade vetat att jag skulle ha rosa hår när jag va 34! Då hade jag nog tyckt att jag var en ganska fräsig morsa ändå.

Låt oss prata om mitt hår, det är nämligen min favoritsak att tänka på och undra över.
Det jag klurar på just nu är färg och form, som vanligt med andra ord.
Jag är lite inne på att färga det brunt igen. Är egentligen väldigt förtjust i det grålila, men känner mig så himla…..grå.

När jag föreslog på jobbet att jag skulle färga håret såhär (skitsnyggt):

Så tyckte de att det inte riktigt var min stil. Att jag skulle känna mig för vanlig då.
Kanske är det så, fast jag trivs ju i mörkt hår. Trivs i det mesta utom rött.
Men då kom jag att tänka på en annan sak som skulle göra det lite mer….edgy.
En kort lugg kanske? En sån där ögonbrynen syns.
Risken är ju att man känner sig som en femåring. Men kolla vad fint det KAN bli:

För några dagar sedan fick jag panik. På mig själv, på mitt liv och på mitt hår. (de brukar hänga ihop det där tre i mitt fall)
Tur då att jag har den mest magiska frisören Jennie hos Studio Fashion, som alltid lyckas klämma in mig, hur körigt hon än har det.
Hon förstår precis hur jag menar och är inte rädd för att ta i. Jag vill inte ha mesfärger, jag vill ha så det syns!

Har ju som ni vet haft lila väldigt länge nu, ovanligt länge för att vara jag till och med. Började färga det lila i somras och sen dess har jag varit fast.
Älskar det verkligen! Lila är som ni kanske vet en komplementfärg till brun, så det framhäver det bruna i mina ögon, så det kanske är därför jag trivs så bra i det.
Till och med min mamma säger att jag alltid borde ha lila hår.
Men det dumma är att det sitter så OHYGGLIGT dåligt, det bara rinner av håret efter några tvättar. Då brukar jag bättra upp med revlons färgcreme i nyansen lavendel 002. Vill man inte ha det superlila kan man blanda ut det med balsam och vill man ha en lite varmare nyans har jag blandat i lite rosa också.

Nu hade håret alldeles tappat färgen efter förra gången så det var hög tid att blanda i lite ny. Jag går dit ganska ofta, typ var 6:e vecka eller nått sånt. Men som sagt, man kan också fixa till mycket själv. Jag bara älskar allt med att sitta där och få lugn och ro och ha Jennies magiska händer i håret!
Den här gången fick jag också ett infall och bad om en gardinlugg och såhär blev resultatet, övre raden är före och under hur det ser ut nu:

Tack Jennie för fantastiskt jobb, som alltid!

Nu när det är höst på riktigt så kommer den eviga frågan upp till ytan (ytligheten) igen, lugg eller inte lugg?
Egentligen tycker jag att lugg är som allra finast ihop med långt hår och det har jag ju inte. Men det börjar i alla fall bli tillräckligt långt för att det kanske skulle funka?

Vad tror ni, är lugg en bra idé?