Igår fick jag äntligen krypa upp i min egen soffa igen, men min egen man och min egen mjuka kissekatt!
Åh vad det är skönt att vara hemma igen!
Stockholm må ha all världens möjligheter men så länge min familj inte är där, är inte hela jag där heller.

Det första jag gjorde när jag kom hem var att ställa alla rådjur på plats och ställa den nya fina sailor koppen bredvid de andra i samlingen.
Fint va? Får nog skaffa en större rådjurshylla snart, det börjar bli fullt (och Emil bara suckar, han hatar de där rådjuren)

Idag ska jag köpa nya dukar att måla storslagna oljemålningar på, sen ska jag ta tag i en hög med beställningar som ska vara klara tills Alla Hjärtans Dag!

Det är inte längre Värnamohimmel utanför fönstret. Nu är himlen mörklila istället för svart, det är Stockholms natt och jag ska sova ensam för första gången på länge.

Jag kan undra hur jag hamnade här, hur allt det här plötsligt blev en del av mitt liv?
Jag var ju en av alla dom som bara smälter in, som bara följer med och i hemlighet drömmer om att få vara del av ”den riktiga, häftiga världen”.
Nu är jag plötsligt nästan en del jag också.

Jag behöver inte längre tacka och buga och vara tacksam för att få vara med. Jag får erbjudanden jag kan välja att tacka nej till. För jag är inte längre tvungen.
Plötsligt finns det en efterfrågan.
En efterfrågan på det jag gör. På det bara jag kan.
Då behöver man inte längre bara vara tacksam att få vara med.

Den här nya, lila himlen har fört med sig nya utsikter.

Snälla Emil, om jag får ha den här tapeten på en fondvägg i vardagsrummet så lovar jag att vara den bästa och snällaste flickvännen ever! Jag kan t.o.m diska!

(tapeten är designad av Lisa Bengtsson och finns på wallpaper)

Jag har alltid varit en sån person som sagt att ”jag flyttar varsom helst bara jag har ett kul jobb!”. Det ska jag aldrig säga igen.

Jag har insett hur högt jag värdesätter att ha folk nära. Jag älskar att vara själv, men frivilligt själv. Det är en jäkla skillnad.
Förr kunde jag gå ner till pafymaffären om jag ville säga hej, jag kunde gå in på MQ om jag ville se vad som hänt och jag kunde möta upp fastrarna om jag ville äta lunch.
En stad är bara en stad om man inte fyller den med folk man gillar. Oavsett jobb så är det inte värt det.

Jag räknar dagarna tills jag får komma hem, få stänga MIN dörr bakom mig, få damma av rådjuren och ställa upp dom i stringhyllan igen, få gå min loppisen och leta saker, få störa mig på att köket är för litet och få somna omgiven av mina saker, mina lakan, mina kuddar, mina minnen.

Just nu är jag inte intresserad av en kometkarriär sålänge jag inte kan jobba hemifrån.
Mitt hem är min borg, heter det inte så?

Den här ljuvliga tapeten av Lisa Bengtsson skulle jag vilja ha i min och Emils hall. Då skulle jag ha teckningar i en del av ramarna, foton i andra, fina tygbitar i vissa och bara fina saker i en del. Åh jag vill göra om allt nu!

Jag gör mitt bästa för att känna mig hemma och nu känns det lite bättre när klädstången är på plats, min nya fina lampa har flyttat in och mina dymoetiketter är på plats!