Om, jag säger OM jag hade en lägenhet, skulle jag inreda den helt annorlunda från den förra. Denna skulle va renare men fortfarande full av färg fast på ett annat sätt än sist. JAg skulle aldrig kunna ha en helt vit lägenhet, jag skulle få panik efter tre minuter. Jag tycker om färg och vill helst se det hela dagarna, på mig, omkring mig och lite överallt. Jag vill att min lägenhet ska avspegla vem jag är, det ska liksom kännas Anna.

Här är lite inspirationsbilder om hur det ska se ut den här gången, jag drömmer om en mönstrad tapet och skohyllor som når till taket.
(bilderna kommer från Fröken Ö, UNderbaraclara och Stylebytes)

Att bo i en stad där man inte känner någon är påfrestande. Nu känner jag folk på jobbet och jag trivs väldigt bra här, men det är så mycket annat.
Jag bor i en möblerad lägenhet, den har sina saker, säng, bord, stolar, soffa.
Men jag har porslinsråddjur, muminmuggar, banantyg, stringhyllor och inramade teckningar. Alltihop nerpackat i en kall källare i Värnamo.
Lägenheten känns inte som min. Mina saker är inte här.
Jag kommer inte hem till mig när jag kommer hem.
Jag behöver omge mig med allt skräp jag samlat på mig genom åren, behövder alla lappar, tidningsurklipp, trasor och snoddar man har i lådorna.
Jag märker det på hur jag beter mig, liksom inåtvänd.
Är inte som jag brukar.
Känns som jag packade ner min identitet i lådorna ihop med allt annat och ställde ner det i den där källaren.
Jag saknar allt som är jag.

På fredag kommer mina föräldrar med kalopps och kanelbullar.
Just nu är det det enda som får mig att inte börja stortjuta.

Eftersom min nya lägenhet är möblerad så har jag vissa begränsningar men det finns vissa saker jag bara inte kan vara utan för att det ska kännas som hemma!
It´s all in the details!

Min Stig Lindberg-kopp är ett måste! Sen den hemskt fina Stenmark bilden med texten ”När man är lycklig; vad löjligt man beter sig – vad lycklig man är!”

Min finaste klänning måste hänga synligt och göra mig glad.

Rosa diskborste med vita prickar.

Berså och Ittala blir ju vem som helst lycklig av!

Kärleksbrev och bästa vänner är det enda man behöver.

Så nu är jag inflyttad och klar!
Allting står i kartonger och jag fick rota igenom ALLA lådor imorse för att hitta min deo. Men jag hoppas få lite ordning innan helgen är slut.
Lägenheten är superfin och har jättehögt i tak.
Inatt vaknade jag av ett ryck och kom på att jag faktiskt måste börja jobba på måndag. Läskigt värre.
Jag har varit fullt upptagen med att oroa mig för bussar och gångvägar och fan vet allt att jag alldeles har glömt bort att jag kom hit för att jobba.

Det stora frågan är ändå, vad ska jag ha för skor på mig på måndag? Jag får skokomplex. Jag höll igen när jag packade ner skor eftersom jag antog att antalet skulle utökas när jag väl va här, så nu har jag bara ynka 13 par att välja mellan.

Idag är alltså sista dagen i min turkosa lägenhet. Jag vet inte ens hur min nya ser ut men imorgon vet jag.
Allting står nerpackat och hela lägenheten känns öde.
Jag har trivts som fisken i vattnet här. Här hittade jag min fina man, här dansade jag runt i trosorna för mig själv, här stökade jag ner och städade upp, här va mitt kryp in och jag kunde låsa om mig och bara vara ensam.
Det är det bästa jag vet.

Men nu har Emil bestämt sig för att flytta med till Varberg i sommar (om jag e kvar då vill säga)
Jag frågade vad som fått honom att ändra sig angående flytten, han hade ett enkelt svar: -Du är ju där.

Angående hårfärgen har jag gjort det lite mer brunrött nu, så inte så knasigt som det såg ut på tidigare bilder. Nu är det riktigt fint.

Min lägenhet ser ut som en kvart för tillfället (okej jag erkänner, det ser nästan jämt ut såhär) så nu måste jag städa! Jag tvättar, packar, bär och skaffar hemförsäkring, allt på samma gång.
För på fredag bär det av till nya lägenheten och min kusin bosätter sig tillfälligt i min turkosa lägenhet.
Jag känner mig aningens lugnare nu när jag vet att havet bara ligger två kilometer från lägenheten, att jag har tvättmaskin och att den är nästan dubbelt så stor som min nuvarande.
Nu gäller det bara att klara av jobbet också, hörde nått om gemensam träning på fredagar, det låter läskigt!
Min muskelstyrka kan lätt mätas med en 97 årings. Så hoppas dom inte räknar in träningsförmåga i jobbet.