Dagens Porträtt!

skanna0009

Jag har tecknat Viktoria, från kräftskivan vi hade på logen i höstas.
Då innan världen rasade ihop och man fortfarande kunde dansa och skratta från magen. Fy vad jag saknar den känslan!

Idag har jag varit hos frisören, ingen drasisk ändring men vi har lagt upp en plan för att vi ska få håret som jag vill, men hockeyn i nacken rök äntligen iallafall.
Jag har även ringt vårdcentralen och bokat tid för att ta bort ett födelsemärke, dubbelkollat att pappas cancerform inte är ärftlig och bokat tid för att få prata med någon.
Stackars Emil får stå ut med mycket just nu, jag bara gnäller och skäller och klagar på allting, men det är så svårt när man är frustrerad och ledsen och veta var man ska göra av allting, så att prata med någon som inte är familjen är säkert nyttigt. Även om jag är livrädd.

 

Dagens!

Såhär ser jag ut idag, inte det minsta färgglad och inte särskilt glad överhuvud taget faktiskt.
Har märkt att det skiftar väldigt mellan ledsen, likgiltig och arg. Idag är jag arg fast jag vet inte riktigt på vad, livet kanske?
Vad jag har förstått både från tips från er och från läkarna som tog hand om pappa, så är det viktigt att prata med någon om allt det här, någon som inte är familj. Det är säkert klokt men idag när jag skulle ringa och boka tid, insåg jag att jag glömt mobilen hemma.
Ännu ett kryss på arg-listan.
(så mamma, om du vill ringa eller spela wordfeud och jag inte svarar så vet du vad det beror på!)

Imorgon ska jag till frisören. Jag har bestämt mig för att gå tillbaka till min vanliga frisör, fick ett ryck och bytte för jag tänkte att det säkert var nyttigt, men var myket mer nöjd med min gamla så imorgon har jag tid hos henne igen.
Dock är mitt hår i den där värsta ”spara ut fast det ser bedrövligt ut”-längden, så jag hoppas hon kan lyckas göra något bra med det hela.
Ni vet känslan, när håret är fel är alltihop fel. Därför kör vi på mössa idag.

* Randig tubhalsduk från Lager 157
* Kjol från Weekday
* Tröja från Gudrun Sjödén
* Skärp som jag hittade i min garderob hos mamma
* Stickade sneakers från Adidas

 

Anna och Efterskalven!

Nu har den största chocken efter att pappa gått bort lagt sig. Eftersom han blev sjuk för bara två månader sen så har man knappt hunnit förstå vad som hänt och man har bara försökt hålla sig själv ovanför ytan för att inte drunkna i allt det här.
Men nu har jag alltså insett fakta. Insett att han inte kommer tillbaka. Att jag aldrig kommer få krama min egen pappa igen och aldrig mer klappa på hans skäggiga kind.
Jag minns precis hur den känns, kan fortfarande känna i handen precis hur hans kind känns och när jag sa till mamma att min största sorg är att jag en dag kommer glömma bort hur han känns, så sa hon att hon fortfarande minns precis hur hennes pappa kändes, att det är ingenting man glömmer.
Det känns så tryggt att veta, för bara tanken på att jag ska glömma bort hur hans kramar känns och hur han låter när han skrattar eller hur hans skäggstrån viker sig när man klappar honom, får mig att vilja gå i tusen bitar!

Jag skrev tidigare att jag inte gråter. Det har ändrats.
Jag gråter och gråter och gråter nu när jag vet att det här är för alltid. Att mina barn inte får en lekmorfar som hänger upp gungor i träden och matar dom med godis i smyg.
Att jag inte längre kan ringa när det sitter läskiga typer bredvid mig på tåget och att jag aldrig mer får skjuts i hans blåa rallybil.
Att jag redan glömt hur han luktar för allting bara luktade sterilt och äckligt sjukhus i slutet.

Jävla helvetes skitfaaaaan, såhär skulle det ju inte bli Pappa!
Du fattas mig.

Anna om Bloggen!

Såg att Karin hade en finfin lista om bloggandet så det var jag ju helt enkelt tvungen att skriva om jag också!

Hur länge har du bloggat?
Som Anna Ritar har jag bloggat sen 2008 så hela fem år (!!) men sen hade jag en blogg i några år innan det också där jag skrev under namnet  Syster Bitter, den är dock numera stängd för läsare.

Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut en månad innan du själv började blogga?
Jag läste inte sådär jättemånga bloggar när jag började, bara Amanda Berg och Underbara Clara.  De där största bloggarna som Kenza och Blondinbella och sånt har aldrig intresserat mig och är inget jag läser eller har läst heller.
Jag gillar färgstarkt och där personen bakom bloggen är riktigt bra på att skriva.

Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Minns att när jag hittade Claras blogg så blev jag helt total förälskad i alla färger och tips och fina bilder! Läste hela bloggen i ett streck.

Hur känner du inför dina första blogginlägg, när du såhär i efterhand läser dem?
Min tanke från början var att bara ha bilder och ingen text men det höll inte särskilt länge. Så de tidiga inläggen är ju skittråkiga såklart.

Av de bloggar du läser, hur många procent är dagboksbloggar och hur många är ämnesbloggar?
De flesta är nog dagboksbloggar, eller i stort sett alla. Men jag läser inga ”idag åt jag det här, gick ett varv på stan, hörs sen kjamiz-bloggar”

Nämn en bloggare som verkar väldigt olik dig, vars blogg du tycker om.
 Jag svarar nog också NiotillFem-Sandra. Älskar att läsa hennes blogg just för att det är så långt från mitt eget liv. Hon verkar så übersocial vilket är raka motsatsen från mig.

Nämn en bloggare som verkar väldigt lik dig, vars blogg du tycker om.
Karin!  Jag tror vi hade haft så himla roligt ihop, synd bara att det är ungefär en miljard mil emellan.

Vad tycker dina närmaste om att du bloggar?
Min bror säger jämt ”den där JÄVLA bloggen” så han gillar det nog inte, men annars är det bara positivt. Så himla tråkigt att pappa inte läser den längre, han brukade vara inne tio gånger om dagen.

Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Ja det tror jag nog. Jag är kanske lite snällare i bloggen än i verkligheten och ger nog sken av att vara öppnare än jag egentligen är om man läser bloggen.

Har du hittat en fungerande gräns för hur privat du vill vara i din blogg, eller tänjs den gränsen hela tiden?
Jag är väldigt privat och tycker att det funkat bra och fått fin respons just pga det. Jag aktar mig dock från att lämna ut privata saker om andra än mig själv. När pappa blev sjuk frågade jag först innan jag skrev något om det, men han hade inget emot att det stod i bloggen.

Nämn några saker som du aldrig bloggar om, och varför.
Något som är privat för någon annan än mig. Jag bloggar inte heller om saker som bara rör mig, om jag tycker Emil är dum i huvudet någon gång tex så skriver jag inte det i bloggen. Som tur är han inte det så ofta.

I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse, tror du?
I början var det nog till 99% för bekräftelsen, numera är det för att hela mitt företag bygger på bloggen som grund. Så jag jobbar när jag bloggar.

Tror du att en kan lära känna en person genom att läsa hens blogg?
Det beror nog på vilken blogg det handlar om. De flesta skrapar ju bara lite på ytan så helt lär man nog inte känna någon bara genom bloggen.

Har du träffat folk irl efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja det har jag, bland annat Emily Dahl, Underbara Clara, Jessica Silversaga, Kajsa och Louise

Tror du att det kan vara skadligt för vissa personer att blogga?
Ja det kan det nog. Jag är glad att jag inte bloggade när jag var yngre och gick i högstadiet, då var det så mycket annan skit som hände så hade inte velat vara så exponerad vid den tiden som man lätt blir med en blogg.

Har du någonsin blivit sårad av någonting som skrivits till/om dig i kommentarer eller i andra bloggar?
Jag har överlag väldigt snälla läsare men visst, ibland sticker det till lite. Sen tycker jag att kommentarer skrivna av ”en vän av ordning” är tråkiga, som bara måste rätta och säga att det minsann heter si och så.

Har du själv skrivit saker du ångrar i din egen eller andras bloggar?
Nej. Tvivlade länge på om jag skulle skriva om missfallet eller inte, men är nu i efterhand väldigt glad att jag gjorde det.

Hur ser bloggandets nackdelar ut, för dig?
Jag ser inga nackdelar, det enda är väl att man ständigt får lite dåligt samvete om man inte uppdaterar varje dag.

Tror du att du fortfarande bloggar om två år?
Det hoppas jag verkligen!

Annas Vecka!

Det här kommer minst sagt bli en händelserik vecka. Den kommer nämligen avgöra hur min närmsta framtid kommer se ut!

Det här är mitt schema för veckan:

Måndag: Suga ut det sista av min tid i Karlstad, dvs spendera den i soffan med mamma!
Tisdag: Då åker jag hem till Värnamo igen, med skräckblandad förtjusning. Jag är livrädd för hur det kommer kännas att komma hem till en vardag som är allt annat än som vanligt.
Då ska jag dessutom gå tillbaka till kontoret i några timmar och skriva ett tal som ska läsas upp på min pappas begravning.
Onsdag: Det här blir stora ”komma-ikapp-dagen”. Jag har en hel hög med beställningar som lagts på hög under den här månaden som jag nu måste gå igenom. Så här blir det låst kontordörr och jobb hela dagen.
Torsdag: Det här är antagligen dagen då jag får reda på hur det gick i Stockholm! Nu är arbetsprover och intervjun avklarad så nu är det bara att hålla tummarna.
Fredag: Här måste jag nog fortsätta med beställningar och försöka få lite ordning på möten och annat inför våren. mycket har som sagt fått vänta under den här månaden och det måste jag ta tag i nu.
Lördag: Då ska jag gå på Erikshjälpen med min man och resten av dagen tänker jag spendera med att pyssla!
Att måla om ett skåp står överst på att-göra-listan och jag har längtat så himla mycket efter att få komma hem och pyssla med min man igen!
På kvällen ska jag träffa mitt tjejgäng och dricka vin och prata om allt som hänt. Har inte sett dom sen 1 december, det är ju helt galet!
Söndag: Då ska jag bara hångla med Emil. Hela dagen. Punkt.

Om Lugnet Efter Stormen!

Jag har varit i Stockholm i tre dagar.
Fått andas annan luft, sett andra saker och pratat med andra människor.
Det har varit så otroligt skönt att byta miljö litegrann, kunna skratta igen även om man inte skrattar ända in i magen längre.
Men ändå, att få känna att man kan bli glad igen, kan börja om och kan gå vidare med sitt liv.

Jag har ju varit på intervju som ni vet, var och varför kanske jag berättar så småningom, eller så gör jag inte det. Det beror lite på hur det går men det kändes fint iallafall, att få gå runt i ett kontor fullproppat av färg och där man sorterade tygproverna efter färgordning.
Som hemma….fast annorlunda.

Om jag skulle flytta nu, om jag skulle lämna mitt trygga lilla småstadsliv och hoppa ut i storstadsluften och in i möjligheterna igen, så kan jag göra det med lugnet och tryggheten att jag alltid har med mig pappa i magen och Emil på replängs avstånd.
Det är en fin känsla. Att oavsett var man bor elle hur man bor, så hör man ändå alltid ihop.

Min mammas favorit, Bryan Adams har gjort en låt som heter Have You Vere Really Loved a Woman och i den låten finns en textrad som beskriver min fina man väldigt bra: If you really love a woman, you give her wings when she wants to fly 

Nu gäller det bara att ta steget och hoppa ut i det nya och spännande, med Emils luft under vingarna och tryggheten av pappa i magen!